Minnen som finns kvar

Det finns vissa saker jag minns från skoltiden i låg- och mellanstadiet. Och jag tänkte jag skulle berätta några av dem. Jag hade tur på ett sätt att jag alltid var öppen med mina föräldrar och hade ett stort stöd från dem. Det var även ett konstant samtal med lärarna som pågick.

Lärarna såg mig och försökte hjälpa, vissa misslyckade försök, vissa lyckade försök.

Jag tyckte aldrig att det var jobbigt om mina föräldrar sa något till någon plågoande, trots att de retade mig för det efteråt. De retade mig ju iallafall och jag tyckte det var skönt att mamma och pappa stod upp för mig. 

- En gång skällde mamma ut en kille i korridoren, vi var väl runt nio år. Jag minns inte varför hon skällde på honom. Men han blev alldeles ställd och sa ingenting förens vi kommit en bra bit iväg. Då skrek han att min mamma var en "jävla damp-morsa!!". Åh, vad vi skrattar åt det än idag. Några år senare fick min mamma sin ADD-diagnos (en som förr räknades in i begreppet 'damp')

- Vi hade något som kallades friskvård där vi tog en promenad nästan varje dag i skolan. Jag hade bett om att få gå med några andra och de sa att jag kunde det. Men jag hade knytskor och kunde inte knyta så fort, så de gick ifrån mig. Jag började gå själv och grät. Några meter framför mig gick två lärare och något annat barn. Efter ett tag upptäcker de att jag gråter så en lärare stannar och sätter sig på huk framför mig och frågar vad det är. Jag säger att jag inte har någon att gå med och att de gick ifrån mig. Han säger att det har jag ju visst, jag får ju gå med dem. Och jag vet inte vad jag ska säga. Som nio/tioåring kunde jag inte förklara varför det kändes så dumt det han sa. Idag kan jag det. Jag visste ju att jag klart fick gå med lärarna, det är ju deras jobb att vara med oss. De skulle inte neka mig. Men jag ville ju att mina jämnåriga skulle vilja vara med mig, jag ville vara omtyckt och kände mig enormt ensam och övergiven då. Att någon som har 'skyldighet' att ta hand om mig säger att jag får vara med dem hjälper inte att trösta då. Dessutom så var jag ledsen och visste att om jag skulle gå med dem kunde jag inte släppa ut det utan skulle behöva låtsas vara glad. Annars skulle de inte låta mig bara ifred. Men såklart blev det så att jag gick med dem och stängde in känslan.

- Jag sitter i klassrummet och säger någonting. En bit framför mig sitter han som jag var lite kär i, jag ser hur hans axlar skakar och hör att han skrattar tyst åt mig.

- Jag sitter i ett rum med min lärare som också är "mobbingexpert" eller vad man ska kalla det. Han hade gått kurser och skulle försöka lösa det här. I rummet sitter två andra barn, två av mina plågoandar. Det hade hänt någonting tidigare, men jag minns inte vad. Läraren tvingar mig att berätta för dem hur det kändes för mig när de gjorde vad de nu hade gjort. Jag gråter och känner mig dubbelt förnedrad, och är så arg på läraren för att han gör såhär mot mig. Förstår han inte att de bara kommer skratta åt mig? Men till min stora förvåning gör de inte det, jag ser att det går in hur ledsen jag blev och att de skäms. De ber mig om ursäkt, en av de få ursäkterna som har känts uppriktiga. Förundrad går jag därifrån och som jag minns det var det ganska lugnt den kommande tiden.

- Det är rast och vi hoppar hopprep. Jag går i tvåan och har min nya jeansjacka på mig. Plötsligt vänder sig en av plågorna till mig, tittar på min mage och säger: "Är du gravid eller?" med hånfull röst.

- Jag går gråtande hem från skolavslutningen i femman. För de två som var mina vänner, och några andra som var helt okej snälla mot mig hade då slutat skolan. Jag visste att jag hade ett helt år ensam framför mig.

- Jag sitter och ritar i klassrummet. Många av de andra barnen kommer fram och hänger över axeln på mig och säger hur fint det är och hur duktig jag är. Bland annat de som i vanliga fall retar mig. Jag blir inte glad, jag blir bara arg och ledsen för att de är sånna hycklare. Jag vill bara vara ifred med min teckning.

- Tillsammans med en av killarna som jag inte brukade vara med spenderar jag en hel lunchrast med att rulla en enorm snöboll. Jag hade jättekul och levde på det i flera dagar.

- Jag går i fyran/femman. En yngre kille står och retar mig med en hånfullt skrattande kompis bredvid. Minns inte vad han sa, men till slut sa han någonting fult om min lillasyster som har downs syndrom. Då tar jag upp en stor sten och kastar mot honom. Den missar tack och lov. Och han skriker "du är ju för fan lika sjuk som din syrra!!" Och springer därifrån. Men jag var ändå ganska nöjd.

Sedan minns jag inte fler situationer. Jag har glimtar, känslor och tankar kvar. Men inte fler klara minnen. Vilket ju är lite tråkigt. Jag vet att det fanns tillfällen då jag var glad också. Tillfällen då jag var med någon av mina få vänner. Lekar vi har lekt och mycket mer. Och jag är så tacksam att jag hade dem iallafall. En har jag fortfarande kontakt med. De var också väldigt utsatta från samma personer, men då kunde vi allafall trösta varandra. Det är någonting som känns väldigt stort idag och som gör det lite lättare. Vi var iallafall inte helt ensamma för det mesta. 


Här är lilla jag, dock i dagisålder. Runt 3 år på första bilden och 4 år på andra trodde mamma. Båda är tagna på en midsommarafton.


Det gjorde faktiskt ont


Jag lyssnade på David Batras sommarprat idag, där han pratar om mobbing. Och det gjorde mig så ledsen, ingen ångest eller så. Bara ledsen. För det rev upp min egen skolgång för mig, jag tänker ofta att jag har gått vidare och glömt. Glömt har jag förvisso gjort till stor del, för jag minns knappt låg- och mellanstadiet. Men jag minns hur jag kände mig, jag vet att saker hände, men jag minns inte vad.

Jag minns att jag hade en klump i magen, att jag kände mig förnedrad och utanför. Jag minns att de retade mig. Men jag minns inte vad de sa, jag minns inte specifika händelser egentligen. Jag har förträngt. Jag blev inte slagen, eller stoppad i toaletten. Men jag blev ändå mobbad. 

Jag har fortfarande stora problem med sociala relationer. Jag vet inte riktigt hur man skaffar vänner, hur man vet att man är vänner, har ingen instinkt för vad som passar sig att säga eller inte. Och jag litar nästan aldrig på att människor faktiskt vill vara med mig. Jag tror att de flesta tycker jag är jobbig, dum och dryg. Att de snackar skit bakom ryggen på mig, suckar inombords när jag går in i ett rum och önskar att de slapp umgås med mig. Det är bara några få människor i min närhet jag är helt säker på inte gör så här. För jag kan inte lita på att någon egentligen vill umgås med mig. För det lärde jag mig som liten den hårda vägen att människor faktiskt inte vill och det sitter i.

Jag ältar efter att jag träffar människor allt jag sagt, om något var dumt uttryckt, om något kunde tolkas fel, om jag av misstag sårade någon, om jag kunde sagt på något annat sätt osv. I all oändlighet. 

David Batra sa i sitt sommarprat att många som blev mobbade som små har psykiska problem som vuxna. Däribland finns jag. Just därför har jag ju också självklart funderat en heldel på det här, när man mår dåligt så gräver man ju i sig själv efter varför. Och en grund lades helt klart där, tillsammans med att jag hade problem med andra saker också. Men det gör så ont och det var så onödigt. Speciellt nu, eftersom jag känner mig så misslyckad som människa.

Jag fick en inbjudan till en klassåterträff för någon vecka sedan. Någonting som jag absolut inte tänker gå till, finns inte en chans i världen att jag tänker gå dit och visa dem att de hade rätt. Tänk att komma till en klassåterträff, tio år senare, vara den som alltid var utanför. Då vill man ju gärna visa att de hade fel, visa upp hur lyckad man är. Eller hur? Man vill inte komma dit 25-30 kg tyngre, hålögd, med en depression och levande på socialbidrag. Man känner sig rätt misslyckad då kan jag berätta.

Fast jag vet ju, jag vet att jag inte är misslyckad. Jag har och är en massa bra saker som inte mäts i kilon på kroppen och hur jag mår psykiskt. Men fan vad svårt det är att minnas det ibland, och jag tänker absolut inte gå till ett ställe där jag kommer bli dömd efter det. Jag tänker hålla mig till min nuvarande sfär där jag vet att jag är trygg. Där jag vet att jag inte kommer stå i ett hörn, och sedan älta i månader allt jag sa, allt andra sa och vad de kunde tänkas tycka och tänka. 


 


Hur läget ligger

Idag ska jag till läkaren igen. Vi ska prata om fortsatt sjukskrivning. Och jag har sådan ångest, det vibrerar inombords. Fingrarna skakar och jag är kall. Trots att jag vet att hon är jättesnäll och lätt att prata med och det finns ingen anledning till att hon inte skulle sjukskriva mig. Jag har bara blivit stadigt sämre senaste tiden och när jag var hos psykiatrin tog hon det som självklart att min sjukskrivning skulle fortsätta. Ändå är jag så rädd, men vet inte för vad. 

Jag försöker att kämpa emot och inte låta ångesten ta över, försöker stå emot skakningarna och paniken som trycker på. Det sa hon jag pratade med. Låter man det fortsätta så blir det bara värre. Och det stämmer ju, för jag har börjat få hemska attacker av ångest senaste tiden, men nu håller det sig i schack. Men fan att det ska vara så svårt.

Det har iallafall startat en basutredning hos psykiatrin nu, jag var där på ett första möte i torsdags. Det gick jättebra, hon som jag pratade med var väldigt välkomnande och lätt att prata med. Jag skämdes inte över att vara ärlig med hur saker känns och jag kände mig inte dömd. Jag fick ett papper där det stod hur utredningen ska gå till, men det har jag såklart tappat bort. Så jag vet inte exakt vad som händer next.

Jag ska också få stödsamtal där, vilket ändå känns skönt. Jag tycker det är svårt att ta plats med det här, men jag klarar inte det här. Så de skulle ta upp mig på något möte på onsdag och sen ska jag få tilldelat någon kontakt där. Hoppas denna också är lätt att prata med och är förstående. Först verkade det som att jag skulle få vänta två månader på ett läkarbesök och sedan ta upp om jag ska prata med någon. Men vi pratade vidare och det kom väl fram hur dåligt jag mår för sen frågade hon om jag redan nu vill prata med någon medan jag väntar på läkartiden. 

Imorgon ska vi gå till möte hos socialtjänsten, för vi klarar ju inte vår försörjning nu när jag fortsätter vara sjukskriven och inte har rätt till någon ersättning från försäkringskassan. Trots att jag tycker det är en skitbra grej att dom finns, att man inte ska skämmas för att gå dit osv. Osv. Så känns det hemskt jobbigt och skämmigt att gå dit. Man vill ju klara sig själv.

Hatar det här

Ni vet när man har sån ångest att man fryser inifrån, trots att det är så varmt. Och man skakar i hela kroppen och inte kan andas. Jag hatar när dom attackerna kommer. Jag orkar fan inte. Jag har fått tid på psykiatrin, hoppas jag kan få hjälp.

GoT, lotus shawl och tvätt

Igår hade vi Game of Thrones maraton, vi tittade på de senaste 5 episoderna. Skönt, eftersom jag var megatrött. Kändes som jag inte sovit ordentligt på flera veckor och det var en ansträngning att bara stå upp.

Medans stickade jag på en sjal till mamma. Jag stickar den av det fina marinblå garnet jag fick av min hemlis, kommer passa mamma precis till hennes nya vårjacka. Jag stickar den efter mönstret "lotus shawl" av Maria Magnusson. 


Idag känner jag mig lite piggare och vi har gjort en krafansträngning och tvättat. Vi behöver byta i sängen och det bästa lakanet låg i tvätten, dessutom har det blivit rejält skralt på underklädesfronten. Usch, jag gillar verkligen inte att tvätta, och jobbigare blir det när tvättstugan ligger i källaren på grannhuset. Så det blir alldeles för sällan vi tvättar egentligen.



Som en gammal skurtrasa

Usch, jag känner mig som en urvriden skurtrasa. Har bara gjort saker som var roligt den här veckan, jag är glad att jag gjorde dem. Men jag är så trött nu, kommer behöva några dagar återhämtning, utan någonting inbokat. Sista var att jag var till min farmor som fyllde 70 år igår, eller vi var hemma hos hennes mamma. 

Tråkiga var att jag var så slut att jag inte orkade stanna så länge, men jag försöker inse mina begränsningar. Mådde lite illa också, och det var väl det jag framhöll mest. Eller skyllde på kan man väl säga. Det är så svårt att förklara känslorna och svårt för de flesta att förstå att det inte är dem det är fel på när man inte orkar mer, utan att man är sjuk. Det är också svårt för de flesta att se det som att en är sjuk, för det syns inte och ord som "trött" och "orkar inte" beskriver egentligen inte känslan. Och att börja dra den förklaringen inför släktingar som jag träffar ytterst sällan, det var jag inte så sugen på. Så jag tror jag ska gå och hälsa på farmor en annan dag när jag är piggare, jag funderar på att sticka något till henne. Men vet inte riktigt vad hon skulle tycka om, eller vilket garn jag skulle använda. Får fundera lite till.


På kvällen igår och idag har jag istället läst böcker. Jag fick låna de sista delarna i "sagan om isfolket" som jag har lyssnat maniskt på de senaste månaderna. Jag fick låna dem av en jättesnäll kvinna på instagram, hennes instagram heter Pellelilla. Hon skickade dem till mig, och så ska jag skicka tillbaka dem när jag läst klart. Så snällt, och fantastiskt vad internet är bra att ha. För jag letade efter böckerna men kunde inte hitta dem.

Dock blir jag väldigt trött i huvudet av att läsa också, så även om jag väldigt gärna vill veta hur det går och ta nästa bok direkt så orkar jag nog inte det idag. Ska försöka sticka lite och kanske titta på en serie, eller bara lyssna på musik.

Sågspån i huvudet, då får man vila

Igår var jag helt slut i huvudet. De senaste dagarna hade det hänt för mycket (a.k.a jag hade gått ut och ätit med Emils familj, bakat och åkt till min syster när hon fyllde år) så jag var jättetrött.

Så jag hängde i soffan hela dagen, lyssnade om på en favoritbok, virkade, spelade mobilspel och sov i omgångar. Det var vad jag behövde. Idag ska jag träffa en kompis, vi skulle ha setts i tisdags, men det blev för mycket på samma gång och vi hann inte. 

Det jag virkade på igår var en halstub i granny stripes som jag la upp till i förra veckan. Jag virkar den i restgarner, jag tyckte det var jättesvårt att hitta en fin kombination av restgarner för jag har väldigt lite som passar med varandra. Först var jag inne på att jag ville ha en väldigt färgglad, men det blev inte bra. Så jag körde på svart, vitt, grått och en lila. Jag tycker det blir riktigt fint faktiskt.


Det är restgarner i fingering weight och jag virkar med virknål 3 (min favorit). Det lila garnet är easyknits Twinkle, så det är något glittrigt med som syns ibland, vilket ger det en liten extra dimension. Tanken är att halstuben ska gå att ha dubbel, nu är den ca 12 cm bred men jag tror jag vill ha den bredare. Men jag forsätter väl tills garnet tar slut typ. 


Förresten la jag upp men en för mig ny metod. Foundation double crochet, hette den. Blev väldigt fint och enklare att avgöra hur långt som var lagom. Lite meckigt att göra dock, men det är juntyp alla uppläggningar tycker jag. 

Riktigt goda bullar

Här vill jag dela med mig av receptet som jag använde när jag gjorde bullarna, för de blev så himla goda. Receptet hittade jag hos Bambis blogg, men ursprungligen var det Johan Sörbergs skrev hon.

Jag ändrade lite, jag tog röd jäst istället för blå (för det var det jag hade och det blev ju jättebra). Dessutom skulle bullarna jäsa över en kokande gryta vatten i en kall ugn i typ en timme egentligen. Det verkade för krångligt tyckte jag. Så jag lät de bara jäsa under duk och det fungerade väldigt bra tyckte jag.


När jag gjorde fyllningen tänkte jag som man gör smörkräm eller frostings till cupcakes, vispa upp den lätt och fluffig. Ha i florsocker och smaksättning och jag tyckte det blev jättebra. Sen var det bara att bre på det på degen, och bullarna fick en jättegod smak.



Degen är helt fantastiskt spänstig, man får verkligen jobba för att kavla ut det. För den vill bara dra ihop sig, vilket ju gör att bullarna blir så bra i slutändan. 

Baka, baka, baka massa kaka

Idag, eller snarare igår eftersom klockan är över tolv, fyllde min äldsta lillasyster 21 år (helt galet, tiden går så fort. Mina andra lillasyster fick också övningskörningstillstånd idag. Känns som det var nyss jag började med det och hon bara var i mellanstadiet...) 

Jag bakade en massa till idag. Jag fick en bakmaskin i födelsedagspresent och efter det blev det superkul att baka igen. Och det var något lugnande över att hålla på med det. Så jag har bakat massor den senaste tiden.


Så jag frågade mamma och pappa om jag inte kunde baka till kalaset om de köpte ingredienserna. De tyckte det var en bra idé, så senaste dagarna har jag bakat bullar, kakor, muffins och tårta. Så kul! 

Och alla gillade bakverken, utom syrran. Men henne är det nästan omöjligt att göra nöjd, hon gillade bullarna och åt jordgubbarna av tårtan iallafall. Och det ser jag som ett gott betyg! 




Dom där jävla pillren

Hur kan de vara så svårt att komma ihåg att ta sina tabletter? Det är mer regel än undantag att jag kommer på runt eftermiddagen att jag inte tagit mina tabletter. Jag har ändå tagit tabletter en gång om dagen i över tre år, men nej. Jag glömmer ändå.

Jag har en sån där senildosa, det funkar rätt bra. Då kan jag ju iallafall se om jag tagit tabletterna idag (för ibland är jag osäker på det med). Men såklart glömmer jag att fylla dosan också...

Det fungerar allra bäst om dosan står på byrån i sovrummet, med en flaska vatten bredvid. Då kan jag ta de så fort jag vaknar. Men är flaskan tom, då tänker jag "jag ska bara gå på toa först" och sen har jag glömt bort att fylla flaskan och ta tabletterna. Jag är som en guldfisk och väldigt lättdistraherad. 

Det tar en riktig mental ansträngning att hålla igång det, med att fylla dosan, se till att vatten finns där och ta tabletterna. Det blir inte rutin för mig, utan jag måste aktivt tänka på det för att lyckas.

Det här är ett exempel på problematik jag har i vardagen.


The Perfect Solution

Det har varit lite sisådär med stickningen under de här månaderna. Jag har inte alls haft samma tålamod med den som förr. Jag blev väldigt pepp på att sticka någonting, började och tröttnade efter någon timme för att det inte blev klart någon gång! Det har även varit perioder då ingenting är roligt och det bara känns som en press att sticka. Samtidigt som jag blir otroligt rastlös av att inte ha något i händerna. Vi kan väl säga att stickningen och jag har haft ett komplicerat förhållande.

Men lite grejer har blivit gjorda, mycket har inte blivit klart, mycket väntar på att få trådarna fästa. Och de allra flesta har inte fastnat på kort, men några har.


Jag har gjort helt klart och sytt i knapparna i min Emelie. Dock är knapparna för små, så jag ska sy igen knapphålen lite, senare... Jag använder den bara öppen iallafall.


Dock blev den lite för kort för min smak (till skillnad från förra som blev för lång) Så jag får väl sticka en till någon gång, som ska bli perfekt.

Jag har också stickat den perfekta sjalen, är så väldigt nöjd med den här!


Den är stickad efter Kamilla Svanlunds mönster Solution. Jag valde att slakta stickamera-uppifrån och ner koftan och sticka en sjal istället. Garnet var för fint och härligt att sticka med för att bara ligga och en sjal skulle jag ju använda mer. 


Den var njutning rakt igenom att sticka. Jag älskar Solution, det är det perfekta sjalmönstret. Alla andra mönster bleknar i jämförelse om du frågar mig. Varför är den bäst undrar du? Mönstret är enkelt skrivet och lätt att följa, jag lärde mig sticka spets genom det. Det är så smart med de drastiska ökningarna som ger dom där "vingarna", som gör att sjalen ligger jättebra om halsen. Och inte att förglömma så blir ju sjalen helt sjukt fin! Tillsammans med garnet (Colinette jitterbug, det gick åt ca 1 1/2 härva) och färgen blev det ren kärlek. Det kan vara det bästa jag någonsin stickat, jag ÄLSKAR den. 


Det är inte lätt när det är svårt

Jag har funderat mycket, fram och tillbaka om jag ska blogga nu när jag mår så här dåligt. Är det en bra idé, ibland känns det som en urbota dum idé eftersom jag inte alltid är helt klar i huvudet och det kanske är för utlämnande att blogga om mitt mående. Å andra sidan skulle det nog vara skönt att ha någonstans där jag får sätta ord på hur mitt liv ser ut och få spy ur mig utan att störa någon. Dock har jag en rädsla för att framstå som gnällig. Men va fan, jag ÄR gnällig och tycker någon att det är jobbigt så behöver den ju inte läsa. Det är ju min blogg. Så summa sumarum, jag ska försöka blogga om hur livet är nu också. Man ska inte behöva gömma sig bara för att man mår skit. 

Så varning för wall av text, nu tänker jag skriva av mig hur det står nu. 

Så vart står jag nu? Ja, jag är inne på min 5:e månad som sjukskriven och det känns som jag bara mår sämre och sämre. Jag vet inte vad som har orsakat depressionen och vad som gör att jag har sån fruktansvärd ångest. I början var det skönt att jag slapp skolan och mycket ångest lättade när jag inte behövde tänka på den. 

Men nu har ångesten kommit tillbaka, men den är mycket mer odenfinierad. Det är ingenting som maler i huvudet, inga problem eller så. Utan jag känner mig tom i huvudet, samtidigt som det känns som att något vrider sönder mig inombords. Det gör riktigt, riktigt ont. Och jag blir så orkeslös att det är en enorm ansträngning att röra mig, känslan är att jag vill skrikgråta, men jag orkar inte. Det är för ansträngande att gråta.

Det är ju inte så hela tiden, men den senaste månaden har det hänt flera gånger i veckan. Och det finns ingen hjälp att få, vilket gör att jag känner mig helt utlämnad och får ångest för det med.

Jag äter antidepressiva tabletter. I februari bytte vi till en ny sort, eftersom att läkarna misstänkte att den förra har slutat fungera eftersom jag blev så hemskt dålig och det ska inte vara möjligt på en maxdos av den medicinen jag hade då. Nu håller jag på att prova en ny sort, men man höjer långsamt så jag har ändå haft en rätt låg dos ett bra tag. Medicinen jag hade förr hette Citalopram och den började jag med mars 2012, har haft maxdos på den sedan augusti 2012. Nu testar jag Venlafaxin, och är nu uppe i en ganska "rimlig" dos, så jag hoppas att det ska ge lite verkan nu. Men min läkare tror vi skulle höja mer sen.

Jag gick ju även på KBT, och kände mig så dum. Jag pratade med psykologen om att jag inte tyckte det funkade riktigt och vi skulle prova lite andra övningar. Men saken är den, att jag tänker ganska mycket och när jag ska tänka på att jag tänker... Det blir för mycket. Istället började jag känna skam för att jag orsakar mitt dåliga mående genom mina tankar, att det var mitt fel att jag mår dåligt. För om jag bara tänkte rätt skulle jag ju inte må så här. Så just nu är det inte rätt metod för mig. Jag är dessutom inte riktigt beredd att kämpa har jag upptäckt, jag har inte orken som krävs. Jag vet inte vad man gör åt det.

Men eftersom jag har varit till hälsocentralens båda psykologer, har antidepp och är sjukskriven finns det inte så mycket mer läkaren kan göra. Han hade kunnat remittera mig till psykiatrin, men det är redan gjort i samband med remiss om ADD utredning och de vill inte ta emot mig. Eftersom att jag är för "normalfungerande", så de rekommenderade KBT och antidepp. Tack för den liksom. 

Men tack och lov har jag en läkare som förstår och tror mig. Hon sa att hon inte alls håller med, för det är helt klart något som är fel tyckte hon. Och avslutade besöket med att säga att hon kan vara väldigt envis när hon vill, så hon skulle skicka tillbaka remissen igen. Det är jag tacksam för. Så nu måste jag vänta tills mitten av juni innan jag får veta mer om det. 


En mössa jag har stickat, som blev för liten men rätt söt.
Ska noga ge mig på mönstret igen någon gång, för att fixa storleken.



Tack finaste Hemlis!

Jag har fått så himla fina paket av min hemlis, tack så hemskt mycket. Så fina och personliga kort du har skrivit till mig, jag har verkligen känt mig ompysslad. 



Jag vet inte än vad jag ska göra med allt fint, men det ska bli roligt att använda det sedan! Tack igen!



Hemlis paket #2


Tack min hemlis för ett så fint paket! Ska klura ordentligt på vad för fint jag kan göra med garnet. Älskar den lilla regnbågsknappen som det står "stolt stickare" på. Undrar vart jag ska sätta den. Har ingen aning om vem som kan vara min hemlis, får vänta till nästa månad.

Tack min hemlis!


Tack så hemskt mycket fina hemlisvän för det fina paketet! Jag blev jätteglad! Och tack för det fina kortet <3


Jag är en 22 åring som heter Linnéa. Jag älskar att vara kreativ och skapa saker. Här skriver jag om min vardag, visar saker jag har gjort och försöker dela med mig skaparglädjen. Jag stickar, virkar, tecknar, målar, fotar, pysslar och spelar spel. Jag går förskollärarprogrammet i Uppsala och ska förhoppningsvis gå ut därifrån i december 2016 som färdig förskollärare.

RSS 2.0
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...