Börja på Treklövern var ett av det bästa besluten jag tog förra året. Men det allra bästa beslutet jag (och Emil) tog var att skaffa en hund. I början av sommaren började jag peppra Emil med bilder på söta hundvalpar, högst taskigt egentligen. Men jag tjatade om att vi skulle skaffa en hund. Vi har båda alltid viljat ha en hund och nu hade vi äntligen råd.
 
Vi tänkte att det nog skulle vara bra för mig också, jag måste ju ta hand om honom. Måste gå ut några gånger varje dag, måste gå upp och mata, och jag blir aldrig ensam hemma. Så under semestern förra året åkte vi och tittade på valpar, bland annat (åter igen, jag tjatade...) I Kristianstad fanns en kull med Pomeranian/Pekines (75% rep. 25%) valpar, hur söta som helst. På vägen hem hade vi med oss Mako.
 
 
På den här bilden är han 9 veckor, vi hade haft honom i ungefär 1 vecka.
 
Valp perioden var vidrigt jobbig, då hade vi ändå en ganska lättsam valp. Men han var pytteliten, hade hur mycket energi som helst och ville äta precis allt. Vi bor i lägenhet så det var rätt drygt att springa ut flera gånger i timmen. Jag vet inte hur många gånger vi sa "Det är tur att du är söt." Men det var så värt det.
 
 
Här har han nyss bytt valp pälsen mot vuxen päls, så han är väldigt korthårig.
Han har också fått en ny leksak som han älskade från första stund.
 
Han är en lättsam liten hund. Han vill göra rätt och vara oss till lags, till och med i hans "rebell perioder" så har han varit rätt lydig. Han vill ligga och gosa, kommer och slickar en i ansiktet och öron eller händer och fötter tills man säger åt honom att sluta. Han vill inte leka själv, utan kommer alltid med leksaker och vill att vi ska vara med. Han släpper dem på händerna eller i knät. Om vi leker dragkamp och man släpper leksaken så han "vinner", då släpper han den också och lägger fram den till en. Och tittar på en som att han vill säga "du är inte så bra på det här eller hur? Du ska hålla i den." 
 
 
När han är glad så fån-ler han som på den vänsta bilden.
 
Igår fyllde han 1 år, och vi har haft honom i 10 månader. Men det känns som att vi alltid har haft honom, han passar precis in med oss. Tänk att vi hade sån tur att vi fick just honom, är så glad för det. Jag visste inte hur mycket man kunde älska en hund innan vi skaffade honom. Han är ju perfekt på alla sätt (inte alls partisk här).
 
 
Min lilla Mako
Han är föresten döpt efter M-35 Mako, från Mass Effect 1. "Bouncy and unstable".
Jag är så irriterad. Jag är irriterad på:
  • treklövern för att jag behöver åka dit.
  • handledarna för att om jag stannar hemma kommer de fråga varför.
  • terapin för att jag behöver åka dit
  • för att jag har läxor till terapin som tvingar mig att tänka en massa, och tänka på jobbiga saker.
  • att när jag väl är på terapin kommer jag behöva prata om det.
  • mig själv för att jag satte upp ett vardagsschema som jag nu behöver hålla.
  • för att min stödkontakt vill att jag sms:ar om jag mår dåligt.
  • henne för att hon vill att jag ska göra alla ovanstående.
  • för att hon kommer fråga varför om jag inte gör det.
  • min sambo för att han säger att jag ska sms:a min stödkontakt om jag mår dåligt.
  • honom för att han säger att han ska sms:a om jag inte gör det.
  • om jag eller han gör det kommer hon vilja prata om det och fråga varför.
  • på mig själv för att jag inte har ett svar på den frågan.
Jag vill bara skrika; "låt mig vara ifred!" och dra täcket över huvudet. För en gångs skull vill jag inte prata om varför jag mår dåligt. Jag brukar faktiskt vilja prata, men nu orkar jag inte. Jag orkar inte tänka, orkar inte prata, orkar inte vara. Jag är bara så jävla trött. Somnade på eftermiddagen igår, när jag hade tagit concerta tidigare på dagen. Det borde inte vara möjligt. Har inte kunnat somna på dagen sedan jag började ta den.
 
Jag ska vara på Treklövern idag. Jag borde verkligen åka. Jag stannade hemma igår, jag orkade inte ta mig ut och gå till bussen. Jag vet inte hur jag ska göra idag.
 
 
Trött? Vem? Jag? Jag förstår inte vad du pratar om...
I alla år när någon har sagt saker som att jag har en talang och att de aldrig skulle kunna rita som jag gör, då har jag svarat att det handlar om träning. Jag har ritat sen jag var liten, jag har tänkt och analyserat världen och mina egna teckningar sen jag gick i lågstadiet. Jag älskade att rita, så jag gjorde det hela tiden. Man lär sig en hel del av att göra, timmar och åter timmar av träning.
 
Jag slutade rita. Jag fick prestationsångest, och jämförde mig med andra. Jag läste Estet bild och form på gymnasiet, och gick Serie- och bildberättar programmet (innan det la ner) på högskolan. Det gjorde att teckningen inte var lustfylld för mig längre, utan just prestationsinriktad. Jag visste inte vad jag skulle rita, ingenting kändes tillräckligt bra, jag blev inte längre inspirerad av att rita. Det blev bara en massa ångest kopplat till det, så jag slutade. Inte medvetet, men när jag slutade högskolan slutade jag också rita. Det var ungefär 5 år sedan nu.
 
Jag har försökt ta upp det ibland under de här åren, men har bara blivit frustrerad. Man tappar saker fort, precis som med annan träning. Man kommer få sämre kondition om man sitter inne i 2 månader. Så ingenting blev som jag ville, och jag visste att jag kunnat bättre. Så jag försökte inte.
 
Nu har jag börjat tagit mitt eget råd. Vill du kunna rita? Träna! Om jag vill rita så måste jag göra det. Så i slutet av förra året skaffade jag mig ett nytt ritblock och började rita. Nu har jag börjat kolla på "lektioner" på Youtube från folk jag tycker ritar bra och har bra tips. Istebrak är fan den bästa som finns i den vägen. Det har gjort att jag blir bättre mycket fort, det gör vägen kortare för jag behöver inte göra all misstag och komma på lösningarna själv.
 
 
En av de första skisserna jag gjorde i höstas.
När jag försökte rita i Photoshop igen, färglade jag den.
 
Sen har jag ju min teckning kvar, den är bara otränad. Så nu tränar jag, och ska bli tio gånger bättre än jag någonsin varit förr (*hybris*).