Jag är så irriterad. Jag är irriterad på:
  • treklövern för att jag behöver åka dit.
  • handledarna för att om jag stannar hemma kommer de fråga varför.
  • terapin för att jag behöver åka dit
  • för att jag har läxor till terapin som tvingar mig att tänka en massa, och tänka på jobbiga saker.
  • att när jag väl är på terapin kommer jag behöva prata om det.
  • mig själv för att jag satte upp ett vardagsschema som jag nu behöver hålla.
  • för att min stödkontakt vill att jag sms:ar om jag mår dåligt.
  • henne för att hon vill att jag ska göra alla ovanstående.
  • för att hon kommer fråga varför om jag inte gör det.
  • min sambo för att han säger att jag ska sms:a min stödkontakt om jag mår dåligt.
  • honom för att han säger att han ska sms:a om jag inte gör det.
  • om jag eller han gör det kommer hon vilja prata om det och fråga varför.
  • på mig själv för att jag inte har ett svar på den frågan.
Jag vill bara skrika; "låt mig vara ifred!" och dra täcket över huvudet. För en gångs skull vill jag inte prata om varför jag mår dåligt. Jag brukar faktiskt vilja prata, men nu orkar jag inte. Jag orkar inte tänka, orkar inte prata, orkar inte vara. Jag är bara så jävla trött. Somnade på eftermiddagen igår, när jag hade tagit concerta tidigare på dagen. Det borde inte vara möjligt. Har inte kunnat somna på dagen sedan jag började ta den.
 
Jag ska vara på Treklövern idag. Jag borde verkligen åka. Jag stannade hemma igår, jag orkade inte ta mig ut och gå till bussen. Jag vet inte hur jag ska göra idag.
 
 
Trött? Vem? Jag? Jag förstår inte vad du pratar om...
I alla år när någon har sagt saker som att jag har en talang och att de aldrig skulle kunna rita som jag gör, då har jag svarat att det handlar om träning. Jag har ritat sen jag var liten, jag har tänkt och analyserat världen och mina egna teckningar sen jag gick i lågstadiet. Jag älskade att rita, så jag gjorde det hela tiden. Man lär sig en hel del av att göra, timmar och åter timmar av träning.
 
Jag slutade rita. Jag fick prestationsångest, och jämförde mig med andra. Jag läste Estet bild och form på gymnasiet, och gick Serie- och bildberättar programmet (innan det la ner) på högskolan. Det gjorde att teckningen inte var lustfylld för mig längre, utan just prestationsinriktad. Jag visste inte vad jag skulle rita, ingenting kändes tillräckligt bra, jag blev inte längre inspirerad av att rita. Det blev bara en massa ångest kopplat till det, så jag slutade. Inte medvetet, men när jag slutade högskolan slutade jag också rita. Det var ungefär 5 år sedan nu.
 
Jag har försökt ta upp det ibland under de här åren, men har bara blivit frustrerad. Man tappar saker fort, precis som med annan träning. Man kommer få sämre kondition om man sitter inne i 2 månader. Så ingenting blev som jag ville, och jag visste att jag kunnat bättre. Så jag försökte inte.
 
Nu har jag börjat tagit mitt eget råd. Vill du kunna rita? Träna! Om jag vill rita så måste jag göra det. Så i slutet av förra året skaffade jag mig ett nytt ritblock och började rita. Nu har jag börjat kolla på "lektioner" på Youtube från folk jag tycker ritar bra och har bra tips. Istebrak är fan den bästa som finns i den vägen. Det har gjort att jag blir bättre mycket fort, det gör vägen kortare för jag behöver inte göra all misstag och komma på lösningarna själv.
 
 
En av de första skisserna jag gjorde i höstas.
När jag försökte rita i Photoshop igen, färglade jag den.
 
Sen har jag ju min teckning kvar, den är bara otränad. Så nu tränar jag, och ska bli tio gånger bättre än jag någonsin varit förr (*hybris*). 
"Jag vill bara dö!"
"Nej, jag vill inte alls dö."
"Jag vill bara sluta må dåligt."
"Men det kommer ju aldrig bli bättre, jag orkar inte leva såhär."
"Sluta, du vill visst leva."
"Inte såhär, det är fan inte värt det."
 
Repetera
 
Välkommen in i mitt huvud. Jag mår så jävla dåligt nu, och har gjort det i några veckor. Jag är verkligen nere i en svacka. Det känns som att ingenting fungerar, jag kan inte hålla fokus på något i längre än fem minuter. Jag måste tvinga mig själv att gå upp och gå ut. Inte ens saker jag tycker om att göra vill jag göra. Allting är tråkigt och allting känns skit.
 
Jag har fyllt 25 år nu. Alltså fy fan. Livet springer iväg för mig och jag står bara här. Det är svårt att inte känna sig sjukt misslyckad. Jag har ingen utbildning, jag har aldrig haft ett jobb, jag känner mig knappt vuxen ibland. Jag kan ju för fan knappt ta hand om mig själv. Ser folk runt mig som är lika gamla, eller ännu hellre yngre, som gått ut skolan och har ett jobb de trivs med, gör roliga saker, gifter sig, skaffar barn. Jag vet att livet aldrig är så enkelt som det verkar utåt. Men fan jag är så avundsjuk så jag nästan smäller av. Inte så att kag missunnar dem, jag blir jätteglad för deras skull. Det är bara att jag också vill ha allt det där. 
 
Jag har en depression, massa psykiska problem, och ett trasigt liv istället. Någon försöker trösta med att jag ju klarat av så mycket, jag är stark och modig. Jag har inte gett upp. Men alltså, jag vet det där. Jag tycker faktiskt att jag har varit, och är duktig, att jag varit stark som tagit mig igenom mycket. Trots att jag gett upp tusen gånger. Men det är ingen tröst att jag gått igenom sjukt jobbiga saker och därför är jag lika "duktig" som andra. För jag vill inte vara duktig, jag vill må bra. Jag vill leva mitt liv som man ska. Jag vill ha "villa, volvo, vovve och 2,5 barn." 
 
Men varje gång min tanke snuddar vid att jag kanske kommer ha det någon dag, då får jag panik. För jag kan inte föreställa mig hur jag någonsin skulle klara av det. Jag kan förnuftsmässigt säga att jag förmodligen kommer må bättre en dag. Men jag kan inte sätta mig in i det. Jag tror inte på det. Det är depressionen som pratar, men den låter som mina egna tankar och känns som mina egna känslor. Om ni förstår hur jag menar. Det går inte att skilja ut sjukdomen och distansera sig från den.
 
Så den helt logiska tanken är då att jag inte vill leva. Håller ni inte med? Helt logiskt. Inte alls ironisk, nej, nej. Livet springer iväg för mig, så då vill jag inte leva. 
 
Men ni behöver inte vara oroliga, det har varit såhär av och till de senaste 2 åren. Jag står ut, det har varit värre. Jag sitter inte och försöker komma på ett sätt att ta livet av mig som inte är så läskigt, som jag har gjort i perioder. Har inte kommit fram till nått någon gång dock. Jag är bara så jäkla trött och ledsen. Men jag hanterar det. Inte med speciellt hälsosamma metoder, men bra mycket bättre än självmordsplaner. 
 
 
Mina skor som jag fick i julklapp av Emil. Äntligen är det vår och jag får använda dem
Bilden är tagen sist jag var på psykiatrin, och satt i väntrummet.