Mormorsrutefilt

Planerar att virka en mormorsrutefilt, fast den här gången med lite olika typer av rutor. Har "pinnat" som en galning senaste dagarna, har över hundra mönster på min anslagstavla på pinterest. kommer absolut inte använda alla. Men håller på att välja ut vilka jag ska ha. Så den här listan är den jag funderar på just nu. Länkar mönstren så dom är lätta (för mig) att hitta.
 
Squaring the big Circle
 
Basic Granny Square
 
Cycle wheel square
 
African Flower Square
 
V-stitch square
 
Willow square (Sidan är på ryska, men finns ett diagram)
 
Solid granny square. (Har inte hittat nått mönster, men kan i huvudet)
 
 
Det här är ett av dom tusen projekten som trängs i mitt huvud just nu. Får se hur många som blir verklighet. Kanske ska försöka sammanställa nån lista och visa. Eller nått. Vi får se.

Lite rabbel

Ojoj, min stackars blogg är verkligen försummad. Tänker ofta att "det här borde jag blogga om", men gör det inte, eller låter bli för det känns konstigt att hoppa in "mitt i". Annars är ju den största orsaken att jag mår så jävla dåligt att jag inte orkar. Eller känner inte att jag har nått att skriva om annat än hur pissigt jag mår. Såååå.... oftast blir det ingenting.
 
Så den obligatoriska ursäkten skriven, kan följa upp med ett tomt löfte om att försöka blogga mer. (Paus för skratt). Alla vet ju hur sånt går.
 
Ironiskt nog efter att jag skrev senaste inlägget fick jag tillbaka självmordstankarna. Hade kunnat varit kul, men det var det ju inte. Har igen insett nu att jag inte kommer ta livet av mig. Trots att jag inte orkar leva och egentligen bara vill dö så kommer jag inte göra det. Har suttit på psykjouren igen, ringt hysteriska samtal, varit apatisk, gråtit osv. Är inte ute ur skogen än, men har lugnat mig lite.
 
Så hälften av tiden spenderar jag med en grym livsångest, fattar inte hur jag ska orka med ett helt jäkla liv. Den andra hälften sitter jag och hittar på tusen saker jag vill göra. Saker jag vill sticka, virka, sy, göra med fimolera, brodera osv. i all oändlighet. För att sedan bryta ihop för att jag inte orkar någonting och allt är meningslöst. Mår helt rimligt nu, verkligen.
 
En annan sak är att jag vilken dag som helst ska jag få svar från försäkringskassan på min ansökan om aktivitetsersättning. Allting lutar mot ett ja, det är det enda rimliga svaret. Men jag har katastroftankar och är för tillfället övertygad om ett nej. Försäkringskassan är ju inte kända för att vara rimliga heller. Svaret avgör om vi är ekonomiskt helt jävla körda, verkligen körda. Eller om livet helt plötsligt inte kommer handla om hur billig mat det är möjligt att laga och hur i helvete ska vi betala försäkringen på kaninerna?! 
 
Hoppas på det senare.

Om självmordstankar, att orka och kämpa på

Varning för långt och osammanhängande dravel, som dock är rätt viktigt.

Den här hösten/vintern som var har varit något av det mest prövande jag varit med om. Jag hade inte en fullt fungerande anti-depp, minimalt med hjälp från psyk, fick nyheten att Emil och jag kanske inte skulle få soc från januari (och alltså bli tvungna att försöka överleva på ca nio tusen i månaden), bodde i ett renoveringskaos, roddade flytt fram och tillbaka från evakueringslägenheten, min utredning lades ner (har senare fått veta att den bara "lades på is", och är på G igen...) osv. osv. Det var så mycket, både stort och smått.

Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde. Jag har aldrig varit så nära den där onämnbara gränsen. Jag är så förvånad, lättad, tacksam och imponerad att jag faktiskt inte ens försökte. Jag stod verkligen och gungade på kanten ett tag. Det enda jag kan förklara det med är att jag egentligen inte ville dö, jag orkade bara inte leva heller. Men på nått vis höll jag ut. Och höll mig medvetet ifrån saker där det skulle vara inom räckhåll, så att säga. 

Den erfarenheten har gett mig en enormt mycket större förståelse. Förr har jag inte kunnat förstå varför folk tar livet av sig ("hur kan man göra något sådant mot sina nära och kära?") Men nu förstår jag. Tycker fortfarande att det är en extremt dålig utväg förstås, men jag lägger inte skuld på den som känner så. Det är vidrigt, hemskt, fruktansvärt och obeskrivligt jobbigt för dom runt omkring. Men den som det är mest synd om är den som känner att det inte finns någon annan utväg. Det är svårförklarat hur det känns. För mig så var känslan av att jag inte orkar mer. Jag orkar fan inte mer. 

Jag har fått höra flera gånger hur folk är imponerade av att jag orkar, att jag kämpar på. Jag vet inte vad man menar riktigt med det. Är det att man är imponerad att jag inte tagit livet av mig? För det är det enda alternativet man har i den situationen. Stå ut eller ge upp. Leva eller dö.

För alla andra saker man kan säga att man gör när man "gett upp", har jag gjort. Legat i sängen i dagar, bara gått upp för att gå på toaletten och äta något ibland. Legat på golvet och gråtit hysteriskt. Legat på golvet helt apatisk och inte kunnat resa mig upp på flera timmar. Stirrat i taket, i väggen. Fantiserat om att slippa finnas till. Låtit bli att äta. Sovit i flera dygn. Varit vaken i flera dygn. Gjort illa mig själv. Inte tvättat mig eller bytt kläder på flera veckor. Gråtit, gråtit och gråtit, tills det inte går att gråta mer. Slutat ens försöka hålla kontakten med släkt och vänner vid liv. Stängt in mig i mig själv, inte pratat för jag orkade inte formulera ord. Orkade inte bry mig om vilka det sårar. 

Men jag försökte inte ta livet av mig, inte en enda gång. All min viljestyrka gick åt till att hålla den tanken borta. Att hålla mig borta från saker och ställen där självkontrollen kanske skulle sättas på för stora prov. Jag vet inte hur jag ska förklara känslan av att inte våga gå ut på balkongen för att man inte litar på sig själv. Ungefär lika obehagligt som att stå på sagda balkong, titta ner och undra om det är tillräckligt högt eller om man bara skulle göra illa sig jävligt mycket. Skammen för att man ens tänker tanken. Skammen för att jag har tänkt tanken. Skammen för att jag inte berättar för någon förens efteråt. För att jag vägrar ringa psyk om och om igen, med argumentet att det inte är så farligt. Medan den riktiga anledningen är att jag är rädd att om jag åker dit , så kommer jag inte få åka hem. Och att om jag blir instängd med människor jag inte känner, tvungen att dela rum med någon jag inte känner... Så kommer jag försöka. 

Känslan av att säga till mig själv att jag är trygg från mig själv så länge jag har viljestyrka nog att sitta kvar i soffan. 

Jag mår bättre nu. Inte bra, inte ens i närheten, men bättre. Jag har inte haft självmordstankar sedan jag fick en ny medicin. Jag mådde många gånger precis lika dåligt, ibland värre. Men det kändes/känns inte längre som en bra utväg. För visst känner jag fortfarande att jag fan inte orkar, men jag vill ju må bra. Jag har svårt att tro att det kommer gå, att jag kan bli frisk. Men jag försöker lita på förnuftet och inte låta känslan styra. Förnuftet säger att folk blir friska från depressioner, det går. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att må bra, men jag hoppas att jag kommer få känna det igen någon gång. 

För man har egentligen inget annat val än att "orka", "kämpa" och "vara stark". Har fantiserat så många gånger om att "säga upp mig" och önskat att jag bara kunde fly. Springa tills jag inte orkade mer, springa och aldrig komma tillbaka. Men det hade ju tyvärr inte gjort någon skillnad, eftersom jag tar med mig problemet vart jag än går.

Status uppdatering

Nu är det ju jul snart. Har oroat mig en heldel inför det. Har ju så svårt att vara runt människor och att vara hemifrån. Men vi ska fira hos mina föräldrar och det blir bara närmsta familjen. Vi ska bara mysa ihop och äta god mat. Inget krav på att man ska vara trevlig och glad, inget krav på att vara uppklädd, inget krav på att man ens ska vara med. Precis vad jag behöver, och det känns så himla skönt. Nu ser jag nästan fram emot julafton.
 
På tisdag ska vi ju dock flytta hem igen. Men jag känner mig inte alls lika uppstressad över det den här gången, inte som sist. För det gick så hemskt smidigt och det som ska packas ner är så "självklart", enkelt att packa. Emil ska dessutom inte jobba den här gången, känns väldigt skönt att han kommer vara hemma och kan styra upp när jag inte orkar. Det är ju fortfarande jättemycket som behöver göras, mest när vi kommer hem igen och ska ställa i ordning. Sätta upp hyllor, tavlor och allt. Vi märkte ju också hur mycket grejer vi har när vi skulle packa ner, så det kommer behövas en rejäl rensning. Vi hade ju inte tid innan, så det får bli i mellandagarna eller nått.
 
Det ska bli så skönt att slippa den här lägenheten vi har bott i. Den är större än vår och har lite smartare planlösning. Men det är också dens enda fördel. Det luktar illa, tapeterna är från typ 90-talet och är sönderrivna, golvet är sönder i vardagsrummet, fönstren läker in kyla osv. Det var inte ens städat när vi kom hit, det var till exempel glassplitter i hela köket. "Lämna det i samma skick som ni fick det..." Tror inte dom vill det. Dammsuger ur skiten, men mer är det inte värt att göra. De kommer behöva riva ut hela stället när de renoverar här.
 
Har varit hem och kollat in hur det ser ut, och det är så fint! Tappade nästan hakan när jag såg köket, och badrummet. Ska ta lite bilder när vi börjar flytta in igen, så jag kan visa. Det ska bli så skönt att det kommer vara möjligt att städa badrummet. Att kunna torka fönstren utan att färgen flagar.
 
 
Jag med vår soffa i bakgrunden. Där bor jag, i gropen mellan filtarna och kuddarna. Känns som att jag i princip har suttit där sedan vi flyttade hit för fyra veckor sedan. Syns att jag har boat ner mig. Massa skräp ligger på bordet också... Det blir så. Hatar grannen under som röker på sin balkong. Fönstren läker ju, vilket gör att det stinker rök i vårt vardagsrum när han röker. Längtar hem, dit det aldrig luktar rök i vardagsrummet. Ibland i trapphuset, men det kan jag leva med.
 
Jag var till psykiatrin för några dagar sedan igen. Sista samtalet med min stödkontakt. Det kändes inte bra alls, jag gillade henne verkligen så nu är jag rädd för vem jag hamnar hos sen. Men eftersom att min utredning lades på is tills jag mår bättre så förflyttas jag från Diagnostikteamet till Behandlingsteamet. Vet inte alls hur vi ska gå vidare dock. Har en tid i januari med en läkare för att prata om fortsatt sjukskrivning och mediciner. Får se vad som händer sen. Jag hatar det här, när jag inte vet. När det inte finns någon plan. 
 
Men en bra sak är att jag i januari också ska få gå på studiebesök på ett aktivitetscenter som finns här i Gävle. Kommer kanske kunna få gå dit senare, någon dag i veckan för att komma igång igen. Det är inte aktuellt direkt, för jag skulle inte klara av det. Men det är kö dit, så om jag tycker att det verkar bra kan jag ställa mig i den. Det låter som en bra idé, det är mycket hantverk man håller på med där och det tycker jag ju om. När min hon föreslog det fick jag dock panik och var nära att börja gråta. Att göra någonting en gång i veckan känns helt sjukt mycket. Det känns absurt att jag ens skulle kunna göra det någon gång. Men när hon sa att det kommer dröja månader innan jag får en plats blev jag lugnare. Skönt också att jag får ta med mig Emil på studiebesöket, hade nog kracklerat av ångest redan nu annars. Men nu lyckas jag trycka bort det. Spar den ångesten till några dagar innan. För den kommer, men försöker att inte ta ut det allt för långt i förtid.

Året 2015

Hittade den här listan hos Underbara Clara. Tänkte att jag skulle fylla i den och samanfatta det här året. Sånt man ska göra vid årskiftet ju. Har svårt att fatta att det snart är ju, att det har gått ett helt år. Igår för ett år sedan blev jag sjukskriven. 16:e december bröt jag ihop. Året är ganska dimmigt för mig, men vill gärna ha kvar sedan den här sammanfattningen.

 

 
 Den skrala julpyntningen vi har i år.
 

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut? 

Oj, massor. Jag har varit sjukskriven ett helt år, aldrig gjort det förr. Har gått på snabb-KBT. Har blivit remitterad till psykiatrin. Gått till psykiatrin. Har gått på ADD-utredning. Har gått till Soc. Har ätit typ fyra nya mediciner. Har haft självmordstankar. Haft panikångest. 

Positiva saker säger du? Jo, några sådana med. Jag tog ett studieuppehåll. Jag har skrivit noveller och fanfiction, och gjort det rätt bra om jag får säga det själv. Jag har spelat Mass Effect. Jag lyssnade på Sagan om Isfolket. Vi flyttade med hjälp av flyttfirma, och kommer göra igen om tre dagar. Sjukt praktiskt, det var ju knappt jobbigt för mig då. Jag har bakat bullar själv. Har stickat många nya mönster.

 

Genomdrev du någon stor förändring? 

Nja. Räknas sjukskrivningen? För det var en himla stor förändring, och fan vad jag fick bråka i början. 

 

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Nej. Inte vad jag vet.

 

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas? 

Det är inget som står ut för mig, faktiskt.

 

Dog någon som stod dig nära?

Nej, tack och lov.

 

Vilka länder besökte du? 

Inga, har hållit mig i Sverige.

 

Bästa köpet? 

Min Ipad. Fan vad jag älskar den där grejen, använder den varje dag.

 

Gjorde någonting dig riktigt glad? 

Har ju väldigt svårt att ens känna glädje egentligen, små korta stunder. Men ingenting som står ut för mig. Klart det har hänt saker som gjort mig glad, men inget överväldigande som jag minns nu.

 

Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016? 

Skulle så väldigt gärna må bättre. Skulle också vara najs med pengar, för det kan man ju lugnt säga har varit en bristvara. Dom sakerna går lite hand i hand också, om jag slapp oroa mig för hur det ska gå ihop varje månad så skulle jag må lite bättre.

 

Vad önskar du att du gjort mer?  

Gått ut och promenerat. Jag vet varför jag inte gjort det, men jag önskar att jag hade orkat göra det. För när jag gjorde det konsekvent i några veckor mådde jag iallafall lite bättre kroppsligt. 

 

Vad önskar du att du gjort mindre? 

Ätit chips, godis och läsk? Har blivit lite för mycket sånt. Tänker inte säga att man ska låta bli sånt, palla lixom. Men lite mindre hade nog varit bra.

 

Favoritprogram på TV? 

Har inte kollat på TV. Men har kollat på en del serier. Tror nog att "The big bang theory" tar priset som favorit. "Game of Thrones" var ju dock också hima bra, under de tio veckorna det varade.

 

Bästa boken du läste i år? 

Sagan om Isfolket. Så sjukt dåliga böcker egentligen, man fan vad jag älskade dem. Favorit ur serien... Måste nog säga att det var "Feber i blodet". 

 

Största musikaliska upptäckten? 

Är himla dålig på att bredda horisonten när det gäller musik. Lyssnar oftast bara på samma om och om igen. Men Miracle of Sound's låtar "Normandy", "Commander Shepard", "Take it back" och "Legends of the Frost" gillar jag väldigt mycket. Och så klart Molly Sandéns låt "Freak". Fy i helvete vad bra den är. Rös när jag hörde den första gången för den beskriver så himla bra psykisk ohälsa. Applicerbart på så mycket.

 

Vad var din största framgång på jobbet 2015? 

Har inte jobbat alls i år.

 

Största framgång på det privata planet? 

Är ju rätt nöjd med att jag faktiskt sitter här. Att jag inte gav efter för de otroligt obehagliga självmordstankarna. Väldigt basic, men det har varit en sådan prövning.

 

Största misstaget? 

 

Att vi sa till Soc att vi är Sambos? Hade vi inte gjort det hade jag räknats som en egen människa, inte nått bihang till Emil. Hade ju varit trevligt. Men trots allt har jag svårt att se det som ett misstag att vara ärlig. Nä, jag tycker att jag har gjort så gått jag kunnat i år.

 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? 

Så jäkla mycket ledsnare.

 

Vad spenderade du mest pengar på? 

Hyra, mat, el osv...

 

Något du önskade dig och fick? 

Ipaden, hade sparat länge. Men de pengarna gick ju åt i våra ekonomiska problem. Skämdes en heldel när jag köpte den i februari. Tankar om att jag borde spara pengarna till nästa gång ekonomin strular, borde inte, borde inte, borde inte. Men dem 3000 kr hade inte gjort varken från eller till egentligen. Det är ju inte ens en hel hyra. Är jätteglad att jag köpte den nu.

 

Något du önskade dig och inte fick? 

Har önskat att jag skulle må bättre hela året, har bara mått sämre. 

 

Vad gjorde du på din födelsedag 2015? 

Hade familj och släkt över på fika, det var trevligt. Minns dock väldigt suddigt den dagen.

 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 

Känns som att jag tjatar här. Men bättre psykiskt mående hade ju gjort mitt år himla mycket bättre. Om vi hade sluppit gå till Soc, det hade också gjort det hela mycket bättre. Det är otroligt förnedrande, och vi är inte ute ur träsket än. Nu är det ju ännu värre, har ju gråtit i telefonen med vår handläggare och bönat och bett om hjälp. För nu är det osäkert om Soc kommer hjälpa oss nästa år. Det är svårt att beskriva vilken otrolig ångest det är när man inte vet hur man ska kunna försörja sig. Fy fan. Den här fighten är inte över än.

 

Vad fick dig att må bra?  

Jadu... Spela tv-spel, läsa fanfiction, läsa Sagan om Isfolket, sticka. Att jag har en så fantastisk familj, vet inte vad jag skulle göra utan dem. När jag tänker på vilken otrolig tur jag har ändå som har ett sånt emotinellt stöd från Emil, mina föräldrar och några vänner, då håller jag på att börja gråta. För dem, ni, är bäst!

 

Vem saknade du? 

Är ju så fucked up nu, har ju otroligt svårt med relationer överhuvudtaget. Har inte riktigt saknat någon, det är en känsla jag har haft svårt att känna. Varje gång jag träffat någon jag inte träffat på länge känns det jättebra, men är så otroligt självupptagen att jag har svårt att sakna.

 

De bästa nya människorna du träffade? 

Har träffat några riktigt bra doktorer. Gillade verkligen stödkontakten jag haft de senaste veckorna. Annars har jag inte träffat några nya människor direkt.

 

Mest stolt över? 

Är sjukt stolt över att jag skriver faktiskt. Skäms och tycker det är pinsamt, men är väldigt stolt också.

Är väldigt stolt över att jag håller ut också. Dag ut och dag in.

 

Högsta önskan just nu? 

Att jag blir godkänd för att få 'Aktivitetsersättning vid sjukdom'. Det skulle ge mig mitt människovärde tillbaka, jag skulle inte behöva oroa mig för om vi kommer kunna betala hyran. Extra pengar som Emil tjänar skulle verkligen vara extra pengar, inte något som måste sparas till nästa månads hyra och mat. Jag skulle få bidra till vårt hushåll. Det är svårt att beskriva vad det skulle betyda för mig. Det är verkligen ingen stor summa pengar, men det är tillräckligt. Det skulle också göra att jag får tillgång till en massa hjälp senare när jag mår bättre. Hjälp att komma ut i arbete igen, hjälp som jag desperat tänkt att jag kommer behöva.

 

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Jag vet inte. Jag kommer fortsätta gå på mina läkarbesök, kommer fortsätta försöka bli bättre. Kommer ju bli tvungen att göra saker annorlunda, men jag vet inte hur. Ska försöka att göra illa mig själv mindre.


Små glädjeämnen

Små, korta tillfällen av glädje. Som när jag trodde jag skulle få äta snabbmakaroner med nån improvisered (förmodligen halv äcklig) sås till. Går igenom frysen och hittar en fryspizza! Svårt att förklara exakt hur glad jag blev. Haha.
 
 
Det var inte bara att det här blir en mycket godare lunch/middag, utan jag slipper dessutom laga mat. Har ju dragit på att äta i flera timmar för jag inte orkade laga mat. Bra dag idag tydligen, hehe.

Ritat lite

 
Försöker komma igång och rita lite. Har ritat en del på ipaden på senaste tiden, det känns så kravlöst. Har en app som heter ArtStudio, som har de flesta av PhotoShop's grejer jag brukar använda när jag ritar i datorn. Och så använder jag en vanlig touchpenna. Den har dålig precision men men.
 
Har inte haft tålamod att försöka rita nogrannare med skuggningar, bakgrunder och så. Så gjorde lite enklare lineart bilder. Tyckte de blev helt okej.
 
Idag ska jag ge mig ut på något jag inte vet om jag riktigt fixar. Det är Luciavaka inatt på Filmstaden, de visar 3 förhandsvisningar. Var på bio för någon vecka sedan med Emil och Elon, det gick bra. Över förväntan faktiskt. Men är lite orolig hur det blir när det blir under sådan lång tid, i en salong full med människor. Hoppas på en över förvantan den här gången också.
 

Mössa

 
Har stickat klart den här mössan idag. Började på den för ca 2 månader sedan tror jag. En ganska simpel mössa, men jag tyckte den blev helt okej. Hade till och med tålamod att göra en pompom till den, tog en hel film. Har ju inga sånna där pompom-makers, utan klippte ut två kartongbitar och gjorde det 'the-old-fashioned-way'.
 
Mössan är stickad i Malabrigo Sock, vet inte vad färgen heter. Men jag köpte nystanet på Yll och Tyll i Uppsala, någon av de första veckorna jag började på universitetet. Så det var väl sådär en 2½ år sen. Det har varit så fint att jag inte vetat vad jag ska göra med det. Har nog ungefär halva klar. Ska nog sticka ett par matchande halvvantar. Någon gång när jag orkar.
 
Idag har varit en till dag i mängden bara. Varken sämre eller bättre än vanligt. Vaknade rätt sent, fick i mig lite mat (rester från igår) och har sedan spelat mobilspel, ritat på ipaden, stickat lite och tittat på tråkiga filmer. 
 
Har funderat på mina mediciner dock. Bytte från Venlafaxin i Oktober, fasade ut den genom hela Oktober. Började äta den nya medicinen på maxdos i början av November. Den skulle vara en sort som tog tid innan den började verka 4-6 veckor var att räkna med. Nu har det gått lite mer än 5 veckor. Känner ingen skillnad alls. Har inte lika akut skitmycket ångest som i början (som man lätt får av nya mediciner), men kan ju inte påstå att jag känt mig mer stabil eller så. Känner mig fortfarande som om jag bara har ludd i skallen, har otroligt svårt att samla tankarna. Att försöka organisera minsta lilla sak är möjligt. Har fortfarande svårt att t.ex städa. Vet lixom inte vad jag ska göra med grejerna, flyttar bara runt dem. 
 
Får se vad läkaren tycker när jag ska dit i början av Januari. Jag tycker det är väldigt svårt att utvärdera hur medicin fungerar. Alla känslor man har känns ju som ens egna, det är svårt att avgöra hur mycket påverkan medicinen har. Om den ens har någon. Har haft tillfällen, några enstaka, där jag känt mig lite stabil. Men bara för någon timme i taget, och det var ganska länge sen nu.

Lite mer fanfic och statusuppdatering

Upptäckte en intressant sak idag. Om min fanfic. Jag hade ju i princip skrivit klart om första spelet, innan jag började på NaNo. Har tänkt sedan dess att den var rätt dålig, och att det var massor av jobb kvar som behövde göras på den. Men läste igenom den idag, efter uppmuntran av Emil. Jag har nämnligen upptäckt att massor av det jag skrev under NaNo går in under kategorin "Skittråkigt att läsa om". Halkade visst dit på det bananskalet, så nu vill jag skriva om massor i den. 
 
Iallafall, jag läste igenom "Tales from Normandy" som jag har kallat den. Och gillade den faktiskt. Det tar upp det mesta jag ville ha med från ettan. Kan inte komma på någonting mer som jag vill lägga in. Det enda som saknades var ett ordentligt slut. Blev lite förvånad. Men nu har jag lagt upp den också.
 
En annan kul sak är ju att vi eventuellt, möjligtvis, kanske, kommer kunna lösa våra ekonomi inför våren. Vågar inte hoppas, för det slutar oftast med ett slag i ansiktet. Men om det går igenom vore det fantastiskt skönt. Vi får se. I övrigt mår jag som en påse skit, men det känns nästan onödigt att säga. Verkar ju inte som min nya medicin fungerar heller. Märker ingen skillnad.

Intresseklubben antecknar.

Utmanar mig själv och lägger upp mer av min fanfic. Eftersom första kapitlen redan är klara (och bara behövde mindre tweaks). Är, som sagt tidigare, ganska besatt. Spenderar min tid med att läsa igenom och fixa till början av berättelsen nu. Hoppas det ska ge mig fart igen, så jag kan fixa delarna där jag har fastnat. 
 
Spenderade lite tid idag med att skapa tvillingarnas föräldrar också. Bara för kul, kommer ju inte spela igenom med dem och behöver väl inte bilder på dem. Men det är kul. Så här är familjen Shepard.
 
 
Har döpt om min fic också. Kände att namnet inte passade vad den blev. Har döpt den efter delar av Machinae Supremacy låtar. För dem är så jäkla bra, och jag har lyssnat massor på dem medan jag skriver. Så det kändes passande. Så nu heter den: "Prepare to count me more then once." med en undertitel: "... 'Cause I'm so fucking far from gone."
 
Det kommer från låtarna "Need for Steve" och "Overworld". 

Vikten av besattheten

 Jag har haft dåligt samvete och skämts lite för hur mycket jag har gått upp i Mass Effect de senaste månaderna. (Innan dess var det Sagan om Isfolket). I takt med att jag mår sämre, desto mer besatt har jag blivit. Desto mer tid har jag spenderat i "min egen värld" (Mass Effect eller Isfolket). Men det har en ganska enkel förklaring. När jag tänker på det, tänker jag inte på mig själv och mår bättre för en liten stund. Nackdelen är ju att så fort någonting stör min koncentration sköljer ångesten in. 
 
Har sagt flera gånger att jag inte kan hantera all den här ångesten. Men min stödkontakt höll inte med om det. Jag har ju hittat sätt att hantera den, genom att fokusera på någonting annat. Alla sätt är bra, utom de dåliga. Att jag blir osocial och lite dryg kanske är ett pris jag (och andra) får betala. Det håller mig borta från självdestruktiva sätt att hantera ångesten.
 
Att jag är total fokuserad på min nuvarande besatthet är både ett teckan på att jag hanterar situationen, och att jag mår fruktansvärt dåligt. För det är ett faktum som jag har försökt gömma mig från länge. Jag har sagt att jag mår dåligt. Men på någotvis har jag ändå försökt upprätthålla en fasad. Har försökt orka mer än jag gör. Det är de senaste veckorna det har gått upp för mig hur illa det faktiskt är. Jag har inte erkänt det för mig själv. Man tror ju att jag borde ha lärt mig. Men man vill ju må bra, så i strävan efter det är det väldigt lätt att ignorera och försöka skippa förbi jobbiga känslor. 
 
Jag har ju till exempel haft som sak att jag åtminstonde går och handlar. Har inte erkänt hur mycket ångest det ger mig varje gång. Jag går ändå. Men det har blivit mer och mer sällan. Och det gör mig fruktansvärt rädd. För jag vet att för varje sak jag slutar med, så blir vägen tillbaka längre. Men det gör inte vägen kortare att förneka att det händer.
 
Det är december. Snart jul. Jag känner ingenting annat än ångest inför det. Ingen julstämning, ingen känsla av att det är lite mysigt, ingenting. Bara ångest. Vilket ju känns väldigt sorgligt. Men det enda jag kan tänka på är hur jag ska orka med alla saker man "ska" göra på julen. Får erkänna att jag inte kommer orka med majoriteten av dem. Vilket ger mig mer ångest. Sen är ekorrhjulet igång. Och nu stänger jag av, kopplar ur hjärnar ur de här jobbiga tankarna och går tillbaka till mig FanFic. För där mår jag bra, för en liten stund.
 
 
En bild jag hittade i mina dokument. Gjorde den för flera år sedan till en kurs på Gymnasiet. Minns att det var meningen att människan skulle vara mindre egentligen. Men att hen var 'för stor' gav en skön effekt.
Jag tyckte om den. 
 

Har lagt upp den...

Okej. Pinsamt som fan, men jag har bestämt mig för att jag tänker dela med mig av min fanfic. När den är klar. Har skrivit en liten prolog, introduction, whatever, till den. En novell. Har lagt upp den på AO3. Här är länken om någon skulle vilja läsa.
 
Jag kommer gå och gömma mig nu. 

Jag gjorde det!

Jag skrev 50 000 ord under NaNoWriMo! Är sjukt nöjd måste jag säga, för jag höll verkligen på att misslyckas. Förra veckan flyttade vi, jag fick två skitjobbiga besked och allting kändes så jäkla meningslöst igen. Orkade inte tänka eller göra någonting. Inte ens spela Mass Effect som har varit mitt go-to när jag mår dåligt. Fem dagar av dimma, där jag tvingade ur mig några hundra ord om dagen. Men jag hade ju "bara" 8 000 ord kvar. Fick känslan "Fan, heller. Jag kan ju inte misslyckas nu!" Så på något sätt, fick jag upp farten igen. Tror det var i och med att jag började läsa igenom vad jag skrivit, spenderade en hel dag på det. Började 'edit' saker, och fick känsla för det igen. Och fick ihop det.
 
Den är långt ifrån klar. Skulle säga att ungefär halva var klar, halva var massor med ordbajs där jag försökte få känsla för vad jag vill ha sagt och försöker få ihop tidslinjen. Tror värsta var kvällen November 29:e, då jag enligt ordräknaren i Word hade skrivit 50 012 ord. Och enligt deras valideringsräknare hade skrivit 49 050 ord. Det saknades 1 000 ord. Men vaknade upp med nya tag och skrev 1 200 ord dagen efter. På diagrammet kan man se att från dag 14-15 stagnerade det, fick upp farten igen dag 25. Vilken jävla tur.
 
 
Sen hände någonting på kvällen November 30, och under dagen igår. Kommer dravla ur mig om vad min Fanfic handlar om, så låter det som ett ointressant ämne. Sluta läs nu.
 
 
För någon vecka sedan såg jag den här bilden. Vet tyvärr inte vem som har gjort den, kunde inte hitta orginal-postaren. Men tyckte den var skitkul. Påminde mig om en video som de hade gjort när 'Commander Shepard' hade vunnit något slags award, då Female och Male Shepard pratar med varandra och gratulerar varandra till det här. (Skitkul video, för övrigt.) HÄR är när dom blev nominerade. Och HÄR är när dom vann.
 
Sen har jag sett fanfic's som skriver om båda, att båda är med i spelet. Har inte läst någon dock. Men tyckt att idéen är ganska kul, men inget jag har velat ge mig in på. Har inte velat gå ifrån canon allför mycket, bara vingla lite i kanten. Min fic var mer att 'fylla i' mellanrummen.
 
Men så bara fastnade idéen om att skriva om "tvillingarna Shepard", började få upp massor av idéer på hur det här skulle gå ihop. Tänkte först att jag skulle skriva något helt nytt, när jag var klar med min nuvarande. Men någonstans på vägen fastnade tanken i "what if?" Om min Shepard hade en bror. Hur hade det sett ut? Hur fungerade det här? Grejen var att det passade min Shepard att ha en bror (eller ett syskon snarare.).
 
Så igår beslutade jag mig för att istället för att skriva något litet om det här senare, så ska jag införliva honom i berättelsen jag redan skrivit. Vilket ju betyder att det som var klart, helt plötsligt inte är det längre. En heldel behöver skrivas om eller läggas till.
 
Först funderade jag på att 'dela upp' alla Shepard's grejer mellan dom båda. Men har beslutat mig för att lägga till hans historia bara. Det är fortfarande Female Shepard som är 'huvudpersonen' och som har gjort alla grejorna från spelen. Men Male Shepard kommer dyka upp i tvåan och sedan vara med hel trean är tanken. Har suttit och pratat mig igenom alla idéer, och fått massa nya, av Emil. Han har hjälpt mig jättemycket genom hela tiden. Både med idéer, pepp och att ha någon att bolla saker med. Så det är jättekul, samtidigt som jag är ganska dryg. För jag verkar inte ha någon botten i att prata om det här, hehe. Stackars, Emil.
 
Så nu har jag skapat karaktären. Hade ju redan female Shepard klar sedan länge, så har försökt skapa någon som är lik henne. Tycker det blev rätt bra. Har börjat spela trean med male Shepard för att få ett lite bättre grepp om hans personlighet.
 
 
Så här har ni dom. Tracy och Trevor Shepard. Har valt sjukt töntiga förnamn med flit. Tycker det är kul med tanke på att Shepard's förnamn ju aldrig nämns. Tänker att hon (och han nu) inte gillar sina förnamn, och har blivit kallad för efternamnet sedan grundskola (typ).
 
Så tvillingarna Shepard, uppväxta på rymdskepp  i en militärfamilj. Pappan dog i deras tonår. De har en ganska kass relation med sin mamma. Bättre relation med varandra, de retas och jävlas med varandra hela tiden men skulle göra allt för varandra. Signar upp i Alliance tillsammans på sin artonårsdag. Har föjlts åt ganska tätt genom hela sin karriär i militären. Tracy är "hero of the Skyllian Blitz", Trevor arbetade på ett av skeppen som slogs ovanför Elysium. Trevor är "butcher of Torfan" då han ledde raiden dit två år senare. De är båda N7, gjorde träningen ihop. 
 
 
En liten skiss jag gjorde igår. Är skitpepp på den här idéen nu. Så det är safe-to-say att jag tänker fortsätta skriva även efter November nu. Är forfarande inte helt klar över om jag tänker dela med mig av det sedan, om jag blir nöjd så gör jag det nog på AO3.
 
Jisses, märker när jag skrev det här inlägget att jag har skrivit mycket på engelska senaste tiden. För mitt ordföråd är verkligen Svengelska nu. Pinsamt. 

Status uppdatering

Alltså, fy fan. Det är den generella känslan just nu.
 
Om mindre än en vecka kommer flyttfirman stå i dörren. Om mindre än en vecka ska all vår skit vara ihop packad. Jag fattar inte hur det ska gå till.
 
På tisdag har jag mitt tredje möte med stödkontakten på psykiatrin, hade andra i tisdags. Grät hysteriskt när jag gick därifrån, men jag gillar henne faktiskt. Tror att det här kan funka, hon pressade mig lagom mycket. Tillräckligt för att det skulle bli obekvämt och jobbigt men att jag ändå kunde hantera ångesten, inte så mycket att jag tycker hon är en okänslig bitch. Bra kombo faktiskt, hur knäppt det än låter.
 
På tisdag ska jag också göra något annat, som jag har glömt vad det är nu... såklart.
 
På onsdag ska jag hämta nyckeln till nya lägenheten.
 
På torsdag flyttar vi.
 
Någon gång under veckan ska jag också ta mig ner på stan och gå till 3-butiken, för mitt abonnemang strular som fan. Har pratat med support idag, men han kunde inte göra något. Utan jag behöver hjälp från någon face to face lixom. Fantastiskt, jag som avskyr att åka ner på stan, har absolut ingen lust. Men men.
 
Mina föräldrar och min farmor har lovat att hjälpa till med flyttpackningen. Så någon gång i helgen kommer mina föräldrar, någon dag i nästa vecka farmor. 
 
Det kanske inte låter så mycket, med det snurrar som fan i mitt huvud nu och jag kan lixom inte passa ihop bitarna. Jag har bara lust att typ, säga upp mig från mitt eget liv, säga att det här är för mycket och jag kan inte. Men det går ju inte. Fast på nått sätt är det ändå det jag gör, för jag gör inte ett skit för att lösa dom här sakerna. Jag klarar inte av det. Det tråkiga är ju att det bara kommer gå ut över mig om det inte är gjort, för det är jag som kommer stå där när flyttfirman kommer med ingenting färdigt. Hatar det här.
 
Tänker skita i det ikväll dock och bara forsätta skriva på min NaNo, är uppe i 30 000 ord nu. Tråkiga är bara att jag inte ens har kommit till hälften, så att få 50 000 ord kommer inte vara problemet här. Problemet kommer vara att hinna klart innan November är slut. Fantastiskt.

En av mina dagar

Har tvättat idag, en stor ansträngning, men dom rena kläderna har varit slut i lite över en vecka. Det var dags, jag ville inte gå runt i skitiga kläder längre. Så jag har alltså gett mig ut i trapphuset. som är fullt med byggjobbare, flera gånger idag. Trots att jag hatar det. Jag har småpratat med granntanten nere i tvättstugan. Jag har lett och betett mig helt normalt.
 
Jag har även suttit en halvtimme i duschen under nästan för varmt vatten, tillräckligt för att det ska göra ont men utan att jag bränner mig, och hulkgråtit. Det tog mig ungefär så lång tid att orka resa mig upp. Det tog så lång tid att sluta gråta. För gråten gör det inte bättre, det känns bara som att den river ner mig i små bitar som jag sen måste plocka upp igen. För på nått sätt måste jag ändå hålla ihop, jag måste orka igenom en dag till och en dag till. Om och om igen.
 
Innan jag blev deprimerad så kunde jag aldrig se mig själv göra sådanna saker som att sätta mig under hett vatten. Som att klösa rivsår på mina egna armar. Som att dra mig själv i håret. Som att gräva in naglarna i sår. Det var helt orimligt, varför gör någon ens något sådant? Sen sitter man där, med ångest upp över öronen och har precis gjort det. 
 
Jag förstod inte hur man kunde må så dåligt att man inte såg någon bättring. För när man är frisk är det självklart att livet har sina ups and downs, att man kommer att må bättre igen. Förnuftsmässigt så vet jag det. Jag är fullt medveten om hur sjukdomsbilden för en deprimerad ser ut, men det gör inte att jag är något mindre i depressionens våld. Jag minns inte hur det känns att må bra, jag kan inte frammana den känslan, minnet av vad det är jag kämpar för att komma tillbaka till. Så trots att jag med förnuftet kan förstå att det kommer bli bättre någon gång, så känner jag inte det och då spelar det ingen roll.
 
För min känsla nu är att jag kommer må så här resten av livet. Att mitt liv kommer vara en massa ändlösa dagar med ångest. Det är där hjärnan klappar ihop och vill ge upp. När jag säger det här till en läkare och får svaret; "Men livet är långt." Så vet jag inte om jag ska skratta åt dumheten, eller gråta i hopplöshet. För det är ju just det som är problemet. Livet är så jävla långt och jag mår så jävla dåigt, hur är det meningen att jag ska orka med. 
 
Så därför gör jag allt för att inte tänka på det, att tänka en dag i taget. Inte hur jag ska orka med imorgon utan bara orka med idag. Hantera det. Idag smög sig tankarna på framtiden på, och då hamnade jag hulkgråtande i badkaret under en stråle av för varmt vatten. Men jag har dragit mig upp igen, plockat ihop bitarna och trängt undan tankarna. För det finns en gräns. Överallt pratas det om att det inte är bra att tränga undan tankar och känslor, dom kommer fram till slut ändå. Det hälsosamma är att hantera dom direkt, känna dom och gå vidare. Men det finns en gräns när känslorna slutar vara hälsosamma att känna och blir farliga och destruktiva. Då tränger man undan i ren självbevarelsedrift.
 
Nu ska jag gå och hämta mitt sista lass med tvätt för dagen, ta mina tillfälligt ångestdämpande piller och klä på mig rena kläder. Det känns ändå bra.


Jag är en 23 åring som heter Linnéa. Jag har varit sjukskriven i ett år för depression. Den här bloggen handlade förr om min skaparglädje och mina tusen projekt. Kreativt kaos. Men nu handlar den mer om att leva med en depression.

RSS 2.0
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...