När man har så stora problem med att överhuvudtaget äta mat, så kan man ju undra varför jag valt att krångla till det ännu mer genom att vara vegan dessutom? Det är i alla fall en fråga jag fått några gånger, speciellt inom psykiatrin, när man pratat om hur svårt jag har att äta mat. Folk kommer med hjälpsamma råd och tips, oftast någon form av kött och alltid med mejeriprodukter från djur. Så måste jag berätta att "nej, tyvärr, det går inte, därför att..."
 
Jag tycker egentligen inte att det är speciellt intressant att diskutera, men det kommer upp rätt ofta ändå och jag tänkte att jag ska berätta lite hur jag tänker. Jag har ju redan berättat för er att jag inte håller mig till en strikt vegansk diet, för jag är lat, deprimerad och ADD:ig. Varierande funktionsnivå och allt det där, men jag vill och försöker.
 
Här är anledningarna att jag är vegan:
- Jag tycker inte om kött, gillar inte smaken eller konsistensen
- Mejeriprodukter från djur gör att jag får ont i magen (IBS)
- Jag tycker det är äckligt att äta djur
- Köttindustrin är vidrig
- Köttkonsumtionen är onödigt hög
 
Vet ni vilken anledning jag brukar säga? Den första eller andra. Vet ni varför? För att diskussionen oftast slutar där. Det är så mycket lättare för folk att acceptera att jag inte äter kött för att jag inte tycker om det eller mår dåligt av det, än att jag gör det av moraliska skäl. Men jag har moraliska anledningar också, och de är lika viktiga för mig. Jag skäms när jag tänker på hur fånigt jag betett mig många gånger, och hur jag försökt distansera mig från de där 'rabiata veganerna'. "Nej då, nej då, jag bryr mig inte om vad du äter, ät så mycket kött du vill."
 
Och alltså, missförstå mig inte, jag skiter i vad du (fiktiva person som jag pratar med) äter. Mitt val av mat är inte ett dömande av din mat. Ät vad fan du vill, du behöver inte försvara dig inför mig. Jag vill gärna få den respekten tillbaka. Jag kommer inte fråga ut dig om dina matvanor, hur bra koll du har på näringslära. Jag kommer inte heller ha ett förhör med dig där du ska berätta om exakt vad du egentligen äter, och sen dissekera varenda maträtt du nämner.  Det är samhället och dess inställning till kött jag har problem med, inte vad en enskild människa äter. 
 
En liten kik in i vår kyl. Min sambo är inte vegan, eller vegetarian, vilket är varför det finns både mejeriprodukter och kött där. Galet jag vet, jag lyckas bo med någon som äter kött och jag spenderar inte varje vaken minut åt att hjärntvätta honom...
 
Jag kan inte all fakta om köttindustrin, överkonsumtion av kött och näringslära. För det intresserar mig inte. Jag har läst och hört om vissa saker någon gång. Kollat upp lite snabbt om näringslära, så jag har typ koll på vad jag behöver äta. Men den som är intresserad kan till exempel googla, man kommer få mycket bättre information därifrån än från mig. Jag lovar.
 
Jag slutade äta kött för att hela idén att äta djur har äcklat mig sen jag fick veta vad kött är. Sen har jag såklart också sett och läst en massa saker om köttindustrin, och det har gett mig ännu mer avsmak för att stoppa det i min kropp. Mina föräldrar ville inte laga special mat till mig, så jag åt kött tills jag kände att jag klarade av att laga all min mat själv. Latheten gjorde ju att jag hellre åt det resten av familjen åt, för att slippa ansträngningen. Men sen jag var 19-20 år har jag ätit vegetariskt, och det kändes som en tyngd lyftes från mina axlar när jag tog beslutet.
 
För runt 2 år sen började jag äta mer och mer veganskt. En trevlig effekt av det var att mina IBS-attacker minskade dramatiskt. Innan hade jag attacker där jag låg i sängen i timmar, hade vidrigt ont och kunde bara ligga blickstilla annars kändes det som att någon både högg och slog mig i magen. Tio gånger värre än någon mensvärk jag någonsin haft. Det hände någon gång i veckan, mer när jag var stressad och om jag ätit fettiga saker. Nu händer det bara de gånger jag har fuskat. Tror inte det hänt en enda gång då jag ätit strikt veganskt.
 
(Förlåt för den aggressiva tonen. Jag fick frågan "Men...? Vad äter du då?" igen nyligen, ackompanjerat med orolig ton och stora ögon. Och personen ville ha en grundlig genomgång av mina exakta matvanor. Att jag skulle typ räkna upp alla maträtter jag kan laga och äter till vardags, det är lite svårt faktiskt. Jag äter rätt mycket olika saker. Men jag är för feg/orkade inte börja ta diskussionen om att jag inte vill diskutera det, så nu får ni min rant istället).
mat, vegan, vegetariskt,
 
Det tog mig ungefär 1 år att kunna skriva den meningen utan att skämmas. Jag förknippade fanfiction med 14-åringar som skriver dålig, töntig och pinsam Harry Potter-fanfiction (typ "My Immortal". Om ni inte hört om den, you're in for a treat, google it... I dare you, *ondskefullt skratt*). Min senaste kontakt med fanfiction var liksom när jag var tolv-tretton år och hängde på hogwarts.nu. 
 
Så kom dagen i slutet av september 2015, då jag spelade ut Mass Effect-trilogin, och bröt nästan ihop, "Det kan inte vara slut!" och grät i ungefär en hel natt  (jag var/är inte känslomässigt ostabil *ironi*). Sen började panikgoogla fanfiction. Jag läste allt jag kom över, och lite till, jag hittade en hel del som... eh... låt oss säga att de bekräftade min fördom. Men jag hittade också mycket som var riktigt, riktigt bra. Bättre skribenter än vissa publicerade författare jag läst. Jag hade näsan i ipaden ca hela tiden, tills jag tröttnade på att läsa om andras Shepard.
 
(Om du inte är bekant med Mass Effect; det är typ 200 år in i framtiden, människorna träffade aliens 30 år innan spelet börjar och är nu en del av det galatiska samhället. Lite Star Wars/Star Trek-aktigt, fast ändå inte. Man skapar en karaktär som heter Shepard i efternamn, och som man sen styr genom de tre spelen. Man får välja vad Shepard säger, och det finns rätt stort svängrum för hur hens personlighet är).
 
Jag skriver inte bara fanfiction. Jag ritar fanart också.
De här är från 2015 och föreställer min Shepard.
 
I alla fall, jag ville ju egentligen läsa om min Shepard. Det var ju henne och hennes historia jag saknade. Jag ville ju veta vad som hände med henne efter sista spelet (jag är lite lätt kär i min Shepard, hon är skitjobbig men jag älskar henne. Man blir knäpp när det gäller ens karaktärer, okej?!). Kom till slut fram till att det ju bara finns ett sätt att få den här berättelsen, och det är ju att skriva den själv. Sen har det här bara eskalerat, från att jag bara skulle skriva några noveller till att jag har massor av långa berättelser i huvudet och i olika stadier av färdighet i datorn. Nu är det inte bara Mass Effect heller.
 
Jag började spela Dragon Age, som är ett annat spel från samma företag, och tänkte att jag ska inte, ska inte, ska inte börja på en ny fanfiction. Det gick sådär kan vi väl säga, satt med datorn i knäet och skrev inom en vecka. Mass Effect Andromeda kom ut för några månader sen, och den här gången försökte jag inte ens lura mig själv. Ja, jag skriver om Andromeda också. 
 
Jag har inte skrivit färdigt en enda. Några short-stories, men kapitel-ficsen är lång ifrån skrivna. Trots att jag går runt med berättelsen i huvudet, och min fanfiction-mapp i datorn består av över 200.000 ord (motsvarar ungefär 4 medellånga böcker). Men det gör egentligen ingenting, jag gör det här för mig själv. Har haft prestationsångest (jag har ångestsyndrom, det är svårt att undvika), men försöker påminna mig själv att den enda som behöver läsa är jag, jag skriver det här till mig själv. En stor orsak till att jag ens kommit så här långt och blev så här kul är min sambo, han har pratat med mig om det, engagerat sig, hittat på ungefär hälften, varit bollplank och påhejare. När jag mår speciellt dåligt börjar han alltid prata fanfiction med mig, för det lugnar mig och gör mig på bättre humör.
 
 
Alltså, jag älskar den här. För den beskriver perfekt vad som hände.
 
Det är egentligen så kravlöst, det behöver inte bli något och kan aldrig bli nått mer än något jag själv läser och som jag eventuellt lägger upp någonstans. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna skriva och visst, det blir inte särskilt bra, men det blir helt okej. Och jag har väldigt roligt, vilket ju är huvudsaken.
 
Vitlökssås är ju nice, appropå ingenting, och här är mitt bästa "recept" på vegansk vitlökssås. (Töntigt att kalla det recept egentligen, jag är förmodligen sist på bollen och alla kan det här, men whatever)
 
Typ 2 stora skedar creme fraîche*
1 liten klyfta vitlök
Salt och svartpeppar
 
Pressa ner vitlöken, blanda, smaka av med salt och peppar.
 
Så simpelt, och det blir riktigt gott. Idag hade jag det till falafel, sallad och pitabröd.
 
 
Jag känner mig så töntigt nöjd med mig själv förresten, de senaste 3 dagarna har jag ätit två mål mat om dagen. Det låter kanske löjligt, men för mig är det jättestort. Att äta två gånger på en dag händer typ aldrig, jag brukar vara glad om jag lyckats laga och äta mat 4-5 gånger i veckan.
 
Ribban på maten är ju som sagt väldigt låg. Det mest ansträngande med den här maten var vitlökssåsen. Allt annat är färdigköpt. Sallad från en sån där blandpåse, pitabröd från santa maria och falafeln är findus libanesiska. Men det är en alldeles lagom nivå att köra på.
 
*Med creme fraîche menar jag såklart någon vegansk variant. Jag har testat med; Oatly iMat fraîche, Alpro go-on, Alpro naturell yoghurt och Tofutti sour supreme. Jag föredrar 'Alpro go-on', men den verkar snudd på omöjlig att få tag på i närheten av där jag bor, så jag får ta nått annat. Körde på 'sour supreme' idag.