Jag skriver fanfiction
Det tog mig ungefär 1 år att kunna skriva den meningen utan att skämmas. Jag förknippade fanfiction med 14-åringar som skriver dålig, töntig och pinsam Harry Potter-fanfiction (typ "My Immortal". Om ni inte hört om den, you're in for a treat, google it... I dare you, *ondskefullt skratt*). Min senaste kontakt med fanfiction var liksom när jag var tolv-tretton år och hängde på hogwarts.nu.
Så kom dagen i slutet av september 2015, då jag spelade ut Mass Effect-trilogin, och bröt nästan ihop, "Det kan inte vara slut!" och grät i ungefär en hel natt (jag var/är inte känslomässigt ostabil *ironi*). Sen började panikgoogla fanfiction. Jag läste allt jag kom över, och lite till, jag hittade en hel del som... eh... låt oss säga att de bekräftade min fördom. Men jag hittade också mycket som var riktigt, riktigt bra. Bättre skribenter än vissa publicerade författare jag läst. Jag hade näsan i ipaden ca hela tiden, tills jag tröttnade på att läsa om andras Shepard.
(Om du inte är bekant med Mass Effect; det är typ 200 år in i framtiden, människorna träffade aliens 30 år innan spelet börjar och är nu en del av det galatiska samhället. Lite Star Wars/Star Trek-aktigt, fast ändå inte. Man skapar en karaktär som heter Shepard i efternamn, och som man sen styr genom de tre spelen. Man får välja vad Shepard säger, och det finns rätt stort svängrum för hur hens personlighet är).
Jag skriver inte bara fanfiction. Jag ritar fanart också.
De här är från 2015 och föreställer min Shepard.
I alla fall, jag ville ju egentligen läsa om min Shepard. Det var ju henne och hennes historia jag saknade. Jag ville ju veta vad som hände med henne efter sista spelet (jag är lite lätt kär i min Shepard, hon är skitjobbig men jag älskar henne. Man blir knäpp när det gäller ens karaktärer, okej?!). Kom till slut fram till att det ju bara finns ett sätt att få den här berättelsen, och det är ju att skriva den själv. Sen har det här bara eskalerat, från att jag bara skulle skriva några noveller till att jag har massor av långa berättelser i huvudet och i olika stadier av färdighet i datorn. Nu är det inte bara Mass Effect heller.
Jag började spela Dragon Age, som är ett annat spel från samma företag, och tänkte att jag ska inte, ska inte, ska inte börja på en ny fanfiction. Det gick sådär kan vi väl säga, satt med datorn i knäet och skrev inom en vecka. Mass Effect Andromeda kom ut för några månader sen, och den här gången försökte jag inte ens lura mig själv. Ja, jag skriver om Andromeda också.
Jag har inte skrivit färdigt en enda. Några short-stories, men kapitel-ficsen är lång ifrån skrivna. Trots att jag går runt med berättelsen i huvudet, och min fanfiction-mapp i datorn består av över 200.000 ord (motsvarar ungefär 4 medellånga böcker). Men det gör egentligen ingenting, jag gör det här för mig själv. Har haft prestationsångest (jag har ångestsyndrom, det är svårt att undvika), men försöker påminna mig själv att den enda som behöver läsa är jag, jag skriver det här till mig själv. En stor orsak till att jag ens kommit så här långt och blev så här kul är min sambo, han har pratat med mig om det, engagerat sig, hittat på ungefär hälften, varit bollplank och påhejare. När jag mår speciellt dåligt börjar han alltid prata fanfiction med mig, för det lugnar mig och gör mig på bättre humör.
Alltså, jag älskar den här. För den beskriver perfekt vad som hände.
Det är egentligen så kravlöst, det behöver inte bli något och kan aldrig bli nått mer än något jag själv läser och som jag eventuellt lägger upp någonstans. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna skriva och visst, det blir inte särskilt bra, men det blir helt okej. Och jag har väldigt roligt, vilket ju är huvudsaken.