Luxxie - Kreativt kaos & Konstigheter

"Jag vill bara dö!"

"Nej, jag vill inte alls dö."

"Jag vill bara sluta må dåligt."

"Men det kommer ju aldrig bli bättre, jag orkar inte leva såhär."

"Sluta, du vill visst leva."

"Inte såhär, det är fan inte värt det."

 

Repetera

 

Välkommen in i mitt huvud. Jag mår så jävla dåligt nu, och har gjort det i några veckor. Jag är verkligen nere i en svacka. Det känns som att ingenting fungerar, jag kan inte hålla fokus på något i längre än fem minuter. Jag måste tvinga mig själv att gå upp och gå ut. Inte ens saker jag tycker om att göra vill jag göra. Allting är tråkigt och allting känns skit.

 

Jag har fyllt 25 år nu. Alltså fy fan. Livet springer iväg för mig och jag står bara här. Det är svårt att inte känna sig sjukt misslyckad. Jag har ingen utbildning, jag har aldrig haft ett jobb, jag känner mig knappt vuxen ibland. Jag kan ju för fan knappt ta hand om mig själv. Ser folk runt mig som är lika gamla, eller ännu hellre yngre, som gått ut skolan och har ett jobb de trivs med, gör roliga saker, gifter sig, skaffar barn. Jag vet att livet aldrig är så enkelt som det verkar utåt. Men fan jag är så avundsjuk så jag nästan smäller av. Inte så att jag missunnar dem, jag blir jätteglad för deras skull. Det är bara att jag också vill ha allt det där. 

 

Jag har en depression, massa psykiska problem, och ett trasigt liv istället. Någon försöker trösta med att jag ju klarat av så mycket, jag är stark och modig. Jag har inte gett upp. Men alltså, jag vet det där. Jag tycker faktiskt att jag har varit, och är duktig, att jag varit stark som tagit mig igenom mycket. Trots att jag gett upp tusen gånger. Men det är ingen tröst att jag gått igenom sjukt jobbiga saker och därför är jag lika "duktig" som andra. För jag vill inte vara duktig, jag vill må bra. Jag vill leva mitt liv som man ska. Jag vill ha "villa, volvo, vovve och 2,5 barn." 

 

Men varje gång min tanke snuddar vid att jag kanske kommer ha det någon dag, då får jag panik. För jag kan inte föreställa mig hur jag någonsin skulle klara av det. Jag kan förnuftsmässigt säga att jag förmodligen kommer må bättre en dag. Men jag kan inte sätta mig in i det. Jag tror inte på det. Det är depressionen som pratar, men den låter som mina egna tankar och känns som mina egna känslor. Om ni förstår hur jag menar. Det går inte att skilja ut sjukdomen och distansera sig från den.

 

Så den helt logiska tanken är då att jag inte vill leva. Håller ni inte med? Helt logiskt. Inte alls ironisk, nej, nej. Livet springer iväg för mig, så då vill jag inte leva. 

 

Men ni behöver inte vara oroliga, det har varit såhär av och till de senaste 2 åren. Jag står ut, det har varit värre. Jag sitter inte och försöker komma på ett sätt att ta livet av mig som inte är så läskigt, som jag har gjort i perioder. Har inte kommit fram till nått någon gång dock. Jag är bara så jäkla trött och ledsen. Men jag hanterar det. Inte med speciellt hälsosamma metoder, men bra mycket bättre än självmordsplaner.