Luxxie - Kreativt kaos & Konstigheter

Tänk att det ska vara så svårt att hålla det här igång. Jag tänker på texter jag vill skriva hela tiden, ni skulle bara veta hur många påbörjade texter jag har i min dator. Så många ämnen jag vill skriva om, men jag tappar fart halvvägs och det blir konstigt. Jag tycker texten blir snurrig och utan en tydlig röd tråd. Jag vill inte posta halvdanna texter. Som den här. Men om jag ska fortsätta hålla på det, så kommer jag inte kunna hålla bloggen igång.

 

Och jag vill verkligen det. Jag vill dela med mig om min vardag och att leva med psykisk ohälsa. Det behövs alltid fler röster som gör sig hörda på det området. Även om det blir mer vanligt att det pratas om (eller så rör jag mig bara i kretsar där det pratas mer om det), så behövs det mer. Jag vill vara med och hjälpa, kanske kan det jag skriver hjälpa någon, på något sätt. Att läsa texter som träffar rakt i mig, och få veta att jag inte är ensam har varit viktigt för mig. Jag vill dela med mig av det.

 

Jag skrev det här för någon vecka sen, det dök upp nu när jag ville börja skriva ett nytt inlägg. Så jag postar det som det är:

 

"Jag är nere i en svacka igen, och det känns som att jag står och vinglar på kanten. Jag kan väldigt lätt ramla över, och hamna i den konstanta intensiva ångesten, med tillhörande suicidala tankar. Det är otroligt obehagligt och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. 

Jag ville ju inte prata om den, det vill jag fortfarande inte riktigt. Det är en för stor ansträngning, det är så otroligt energikrävande. Men jag gjorde den ansträngningen och pratade med min stödkontakt i fredags, efter att ha samlat mig hela veckan.

 

Det är ju någonting som vi missar, ett problem som vi inte har hittat. Jag har diagnoserna ADD, depression, social fobi, agora fobi och GAD. Jag har äntligen fått in en fungerande medicinering med antidepressiva, jag har haft CS-medicinering i två månader snart (färdig upptrappad alltså), jag går i terapi, jag går på Treklövern och jag går på mina samtal. Inget av dem har gett några fantastiska resultat, alla har hjälpt lite, men det är fortfarande någonting som sitter i vägen som en stoppkloss."

 

 Jag känner mig bättre nu, även om jag inte riktigt vet varför. Kanske att vi slog ner på tempot, jag kände mig stressad/pressad att må bättre. Att det var fel på mig när ingenting hjälpte. Att jag inte försökte tillräckligt, eller att jag aldrig skulle kunna bli bättre. Det kanske kommer vara såhär resten av livet? Tänk om det aldrig blir bättre än; "Jag vill ju inte ta livet av mig i alla fall." Då vill jag helt plötsligt inte leva längre, hur fan orkar man med det?

 

Jag ser de typiska depressionstankarna när jag skriver ner det. Även i stunden känner jag igen det som katasroftankar och att det tillhör depressionen, den försöker lura mig. Men den lyckas oftast, för det känns ju som mina egna tankar och mina egna känslor. Det går inte att skilja mig från depressionen, och det gör mig ofta rädd. Men som sagt, det är lite bättre igen nu. Livet känns överkomligt igen. Jag försöker att njuta av det lugnet så länge det varar. För det håller aldrig i sig, men om jag går och oroar mig för det kommer jag ju bara börja må sämre tidigare.