Okej, jag vill berätta om en av de bästa sakerna som hände mig förra året. Det här kommer bli ett långt inlägg, men förhoppningsvis intressant. Det här är en anledning till att jag slutade kana utför, och så smått ha börjat klättra tillbaka upp för rutschkanan (Nej, det finns inga trappor i psykisk ohälsa, det är bara att pallra dig upp samma väg du kom ner. Så ser jag det iallafall)
 
Sen ett år tillbaka har jag gått på Treklövern här i Gävle. Det är en aktivering- och sysselsättnings verksamhet för människor med psykisk ohälsa. En stödkontakt jag träffade på psykiatrin i slutet av 2015 satte mig i kontakt med dem, och bokade in ett studiebesök. Efter att jag beklagat om hur absurt tråkigt jag hade, men att jag ju inte orkade med någon form av aktivitet.
 
Då hade jag gått hemma ett helt år, utan någon speciell hjälp, utan någon riktig kontakt med psykiatrin. Jag blev bara vidare sjukskriven. Jag kände mig osynlig, som att jag inte existerade, jag hörde inte till någonstans.
Jag isolerade mig totalt, gick knappt utanför lägenheten. Ibland träffade jag ingen annan än min sambo på flera veckor, pratade knappt med någon annan. Han är enda anledningen att jag inte tappade det totalt. Jag gick ofta och tänkte på hur lång tid det skulle gå innan någon saknade mig om jag försvann. Men han skulle märka det så fort han kom hem från jobbet. Annars skulle det ha gått dagar, veckor innan någon annan märkte. Han var min fasta punkt i stormen.
 
 
Vårt vardagsrum, här satt jag. Hade alltid gardinerna fördragna.
 
Så trots att jag hade nästan ofattbar ångest för det, så åkte jag dit på studiebesöket i januari 2016. Jag mådde illa i flera dagar innan, jag skakade i hela kroppen (värre än vanligt) och grät hela bussresan dit, och timmarna innan. Ville bara dö, hellre än att gå ut och träffa nya människor. Men jag åkte, för jag stod inte ut med livet och visste inte vad jag annars skulle göra. Allt gick bara utför och till slut kommer inte självmordstankarna bara vara tankar längre. Jag stod redan på kanten och vinglade. Så jag tänkte att om det inte känns bra så skiter jag i det bara, ingen tvingade mig att vara där. Det var inte ett villkor, utan ett erbjudande.
 
Att man får skapa på Treklövern var det som fångade mitt intresse, trots allt. Mest köper de in möbler från loppisar och rustar upp, eller får beställningar på möbler eller så. Deltagarna jobbar sen med de här sakerna. Men det finns inga deadlines, kunden får beställningen när beställningen är klar. Det är inte produktionen som är fokus, utan deltagarnas mående. Det är ett helt annat tankesätt än allt annat jag varit med om, det tog ett tag att komma in i.
 
En gång då jag och en tjej suttit och pratat i de tre timmarna vi var där, så sa jag; "Det blev inte så mycket gjort idag." och gestikulerande mot projektet jag höll på med då. Men handledaren sa att så var det inte alls, jättemycket hade blivit gjort. Vi hade pratat med varandra, trots att vi båda har sådana problem med det sociala. Vi hade haft en fullt fungerande konversation i tre timmar, där vi lyssnade på varandra, pratade, delade med oss av erfarenheter och höll samtalet vid liv själva. Det blev verkligen något gjort, sa hon.
 
Jag går på en liten "under verksamhet" till Treklövern, för lite yngre personer. På stora Treklövern finns det olika grupper, (möbel, snickeri, textil, café, mat osv.) och alla är olika stora. Deltagarna går halvdagar (9-12 eller 13-16) Det kan vara helt olika grupper beroende på vilken dag i veckan det är. Men där jag går, på Mätarhuset, är vi en grupp på max 5 personer och vi är där eftermiddagar tis-tors. Så gruppen är alltid den samma, och vi är i en mindre lokal där det bara är vi som är.
 
Vi jobbar nästan aldrig med beställningar, istället gör vi saker som säljs på marknaden Treklövern har varje jul och sommar. Regeln på Treklövern är att man jobbar med beställningar, antingen till kunder eller saker som ska säljas på marknaden, tre veckor. En vecka varje månad får man jobba med något eget projekt. På Mätarhuset är det friare. Vi har våra saker vi jobbar med, och om vi vill göra nått eget får vi det. Jag ska visa och berätta mer om mina projekt där i ett annat inlägg, det är här redan väldigt långt. 
 
Handledaren och samordnaren finns alltid där att prata med om man vill eller behöver (på både stora och lilla). Av vad jag vet så har alla någon slags utbildning inom psykiatri eller erfarenheter, och har jobbat med psykisk ohälsa länge. Så de hanterar oss ofta väldigt bra, tycker jag. Lagom mycket stöd, och pushar en efter ens förmåga. Men om jag inte vill prata, behöver jag inte. Vill jag sitta i tre veckor och stirra ner i bordet mina tre timmar, då får jag det. De kan fråga en gång om det är nått, men insisterar inte utan låter en välja takt själv.
Det kan också vara väldigt nyttigt för andra kontakter att kunna prata med ledarna på Treklövern, de träffar ju mig mycket oftare än någon annan och är med i saker man bara kan prata med läkaren eller psykologen om. De får en mycket tydligare bild av min funktionsnivå och mitt mående överlag. Jag får också hjälp med myndighetskontakter, försäkringskassan, csn, soc när vi gick där, osv. Vilket är en enorm lättnad, för jag fixade inte att sköta dem själv. 
 
 
Första gången jag var ute på stan själv, på väldigt länge.
 
Att gå där har gjort mycket för att hjälpa min sociala fobi. Nu kan jag till och med åka ner på stan, själv, ibland. Det stressar mig, men ger mig inte panikångest. Jag orkar träffa vänner och familj lite oftare. Jag blir inte lika slut av sociala interaktioner. Det har också ett mig en känsla av tillhörighet, ett ställe där jag passar in. Där jag inte behöver dölja hur jag mår, och alltid får förståelse. Att vara nyttig och göra saker gör mycket för självkänslan, att få en mening och ett syfte.
 
Att få sina egna sjuka tankar ifrågasatta, på ett snällt sätt, har varit väldigt nyttigt. När de bara är tankar blir det till sanningar, men får man säga dem högt hör man ofta själv hur absurt det låter. Eller så frågar någon vidare, varför? varför? och gör att man får tänka igenom sina föreställningar. Det tar udden av de negativa föreställningarna, eller så inser man att det faktiskt är negativa föreställningar och man kan börja jobba med dem.
 
Efter det här lovorden vill jag berätta varför det står 'hatade' i rubriken. Att göra de här sakerna, att passa en tid och vara på ett ställe 9 timmar varje vecka, det är vidrigt jobbigt ibland. Och annars bara jobbigt. Det är kul och jobbigt samtidigt. Fortfarande behöver jag komma över ett motstånd inom mig, varje dag jag ska gå. Efter ett år är det oftast inte så jättesvårt, men ibland är det det.
 
Men om det var lätt, skulle jag inte behöva gå dit. Det suger att man måste göra jobbiga saker för att bli friskare. I stunden kanske jag inte ser att det är bra för mig att gå dit, men när jag tittar tillbaka några månader så inser jag att det faktiskt blivit bättre. Om jag inte går dit börjar jag snabbt må sämre, så det gör verkligen jättemycket för mig att gå dit. Även om det är svindrygt. Älskade, hatade Treklövern.

Kommentera

Publiceras ej