När man har så stora problem med att överhuvudtaget äta mat, så kan man ju undra varför jag valt att krångla till det ännu mer genom att vara vegan dessutom? Det är i alla fall en fråga jag fått några gånger, speciellt inom psykiatrin, när man pratat om hur svårt jag har att äta mat. Folk kommer med hjälpsamma råd och tips, oftast någon form av kött och alltid med mejeriprodukter från djur. Så måste jag berätta att "nej, tyvärr, det går inte, därför att..."
 
Jag tycker egentligen inte att det är speciellt intressant att diskutera, men det kommer upp rätt ofta ändå och jag tänkte att jag ska berätta lite hur jag tänker. Jag har ju redan berättat för er att jag inte håller mig till en strikt vegansk diet, för jag är lat, deprimerad och ADD:ig. Varierande funktionsnivå och allt det där, men jag vill och försöker.
 
Här är anledningarna att jag är vegan:
- Jag tycker inte om kött, gillar inte smaken eller konsistensen
- Mejeriprodukter från djur gör att jag får ont i magen (IBS)
- Jag tycker det är äckligt att äta djur
- Köttindustrin är vidrig
- Köttkonsumtionen är onödigt hög
 
Vet ni vilken anledning jag brukar säga? Den första eller andra. Vet ni varför? För att diskussionen oftast slutar där. Det är så mycket lättare för folk att acceptera att jag inte äter kött för att jag inte tycker om det eller mår dåligt av det, än att jag gör det av moraliska skäl. Men jag har moraliska anledningar också, och de är lika viktiga för mig. Jag skäms när jag tänker på hur fånigt jag betett mig många gånger, och hur jag försökt distansera mig från de där 'rabiata veganerna'. "Nej då, nej då, jag bryr mig inte om vad du äter, ät så mycket kött du vill."
 
Och alltså, missförstå mig inte, jag skiter i vad du (fiktiva person som jag pratar med) äter. Mitt val av mat är inte ett dömande av din mat. Ät vad fan du vill, du behöver inte försvara dig inför mig. Jag vill gärna få den respekten tillbaka. Jag kommer inte fråga ut dig om dina matvanor, hur bra koll du har på näringslära. Jag kommer inte heller ha ett förhör med dig där du ska berätta om exakt vad du egentligen äter, och sen dissekera varenda maträtt du nämner.  Det är samhället och dess inställning till kött jag har problem med, inte vad en enskild människa äter. 
 
En liten kik in i vår kyl. Min sambo är inte vegan, eller vegetarian, vilket är varför det finns både mejeriprodukter och kött där. Galet jag vet, jag lyckas bo med någon som äter kött och jag spenderar inte varje vaken minut åt att hjärntvätta honom...
 
Jag kan inte all fakta om köttindustrin, överkonsumtion av kött och näringslära. För det intresserar mig inte. Jag har läst och hört om vissa saker någon gång. Kollat upp lite snabbt om näringslära, så jag har typ koll på vad jag behöver äta. Men den som är intresserad kan till exempel googla, man kommer få mycket bättre information därifrån än från mig. Jag lovar.
 
Jag slutade äta kött för att hela idén att äta djur har äcklat mig sen jag fick veta vad kött är. Sen har jag såklart också sett och läst en massa saker om köttindustrin, och det har gett mig ännu mer avsmak för att stoppa det i min kropp. Mina föräldrar ville inte laga special mat till mig, så jag åt kött tills jag kände att jag klarade av att laga all min mat själv. Latheten gjorde ju att jag hellre åt det resten av familjen åt, för att slippa ansträngningen. Men sen jag var 19-20 år har jag ätit vegetariskt, och det kändes som en tyngd lyftes från mina axlar när jag tog beslutet.
 
För runt 2 år sen började jag äta mer och mer veganskt. En trevlig effekt av det var att mina IBS-attacker minskade dramatiskt. Innan hade jag attacker där jag låg i sängen i timmar, hade vidrigt ont och kunde bara ligga blickstilla annars kändes det som att någon både högg och slog mig i magen. Tio gånger värre än någon mensvärk jag någonsin haft. Det hände någon gång i veckan, mer när jag var stressad och om jag ätit fettiga saker. Nu händer det bara de gånger jag har fuskat. Tror inte det hänt en enda gång då jag ätit strikt veganskt.
 
(Förlåt för den aggressiva tonen. Jag fick frågan "Men...? Vad äter du då?" igen nyligen, ackompanjerat med orolig ton och stora ögon. Och personen ville ha en grundlig genomgång av mina exakta matvanor. Att jag skulle typ räkna upp alla maträtter jag kan laga och äter till vardags, det är lite svårt faktiskt. Jag äter rätt mycket olika saker. Men jag är för feg/orkade inte börja ta diskussionen om att jag inte vill diskutera det, så nu får ni min rant istället).
mat, vegan, vegetariskt,

Lyckopiller. En gång i tiden kunde jag också kläcka ur mig det, lite sådär klämkäckt för att avdramatisera att jag tog antidepressiva. För att på nått sätt visa att jag är ju inte som dem, de där andra, som är psykiskt sjuka på riktigt. Det skäms jag för idag.

Oavsett i vilket sammanhang man säger det, så ligger allt förakt mot psykisk ohälsa tungt i det ordet. Även om man säger det för att skämta lite, och tänker att man själv såklart inte tänker så. Jag önskar att vi alla kan sluta använda ordet synonymt med antidepressiva, ironiskt eller ej. För man blir inte lycklig av dem, och man borde inte sammankoppla de två orden på något vis. Antidepressiva kan vara skillnaden mellan liv och död, de har varit det för mig.

Sen, tanken att man själv skulle kunna sammankopplas med människor som tar medicin och är psykiskt sjuka, visar att man ser ner på psykisk ohälsa. Om man känner att det skulle sänka ens värde och självkänsla. Om man tänker; ”Det är klart det är okej att ta mediciner, men JAG vill inte göra det. Jag vill inte vara som dem, de där andra.” Då behöver man se över sina egna värderingar. Hur medveten man än vill tro att man är.

Jag vill inte peka finger, vill inte säga åt någon att den är en dålig människa. För så är det inte, vi är alla en produkt av samhället vi växt upp i. Jag vill bara väcka tanken. Kanske det inte händer igen efter det här. Man kan bara ändra på vad man gör i framtiden, aldrig det som redan är gjort.