Lyckopiller. En gång i tiden kunde jag också kläcka ur mig det, lite sådär klämkäckt för att avdramatisera att jag tog antidepressiva. För att på nått sätt visa att jag är ju inte som dem, de där andra, som är psykiskt sjuka på riktigt. Det skäms jag för idag.

Oavsett i vilket sammanhang man säger det, så ligger allt förakt mot psykisk ohälsa tungt i det ordet. Även om man säger det för att skämta lite, och tänker att man själv såklart inte tänker så. Jag önskar att vi alla kan sluta använda ordet synonymt med antidepressiva, ironiskt eller ej. För man blir inte lycklig av dem, och man borde inte sammankoppla de två orden på något vis. Antidepressiva kan vara skillnaden mellan liv och död, de har varit det för mig.

Sen, tanken att man själv skulle kunna sammankopplas med människor som tar medicin och är psykiskt sjuka, visar att man ser ner på psykisk ohälsa. Om man känner att det skulle sänka ens värde och självkänsla. Om man tänker; ”Det är klart det är okej att ta mediciner, men JAG vill inte göra det. Jag vill inte vara som dem, de där andra.” Då behöver man se över sina egna värderingar. Hur medveten man än vill tro att man är.

Jag vill inte peka finger, vill inte säga åt någon att den är en dålig människa. För så är det inte, vi är alla en produkt av samhället vi växt upp i. Jag vill bara väcka tanken. Kanske det inte händer igen efter det här. Man kan bara ändra på vad man gör i framtiden, aldrig det som redan är gjort.

Kommentera

Publiceras ej