Är vad jag fått höra många gånger. Jag är väldigt ojämn i vad jag klarar av. Något som säkert kan se helt sjukt ut från utsidan, och som gör mig så fruktansvärt frustrerad. Hur kommer det sig att jag kan sitta och plugga HTML, CSS och javascript (för att jag vill), samma dag som jag inte ens fixar att bre en macka? Samma dag som att ens öppna en förpackning känns helt oöverkomligt, och jag istället struntar i att äta överhuvudtaget.

Det är väldigt svårt att förklara, det låter ju bara som att jag fånar mig. Men i stunden så känns kodningen tio gånger lättare än att bre en macka, och det är det som är svårt att förstå tror jag. Men det är så, min funktionsnivå är otroligt ojämn. Någonting som inte irriterar någon mer än det irriterar mig.

Jag har fått veta att det beror på att jag är "för" intelligent. För skillnaden är ju att det ena tycker jag är intressant och det andra är tråkigt. De använder dessutom två helt olika delar av mig, om ni förstår hur jag menar. Den ena handlar om att förstå och lära sig, den andra handlar om att utföra en handling. Så om jag inte var lika "intelligent" (alltså, det låter så jävla dumt när jag skriver det, men det här är inget dolt försök till skryt, jag lovar) så skulle jag inte kunna eller vilja utföra den första saken och därför förmodligen ha en jämnare funktionsnivå. Jag skulle heller inte riktigt märka av mina olikheter i funktionsnivå, om jag hade några.

När jag läste kriterierna till ADD, och såg en som var att en tråkig uppgift blir otroligt mycket svårare att utföra, så lättade någonting i mig. Såklart någonting som är tråkigt tar emot att göra, så jag har alltid trott att jag är lat eller att det är fel på mig. Men att få reda på att nej, det är mycket svårare för mig, hindret är mycket högre än för normala. Det gav mig lite självkänsla tillbaka.  

De här sakerna kombinerade gör mig ojämn och motsägelsefull. Det beror ju också på dagsformen.

 
Ett exempel, från nått år sen, på vad jag menar. Mådde skitdåligt och orkade typ ingenting. Men ställde mig och bakade,  massor av saker och höll på i flera dagar.
Har dragit igång projekt "äta-nyttigare-och-mer-ordentligt" igen, för femtielfte gången. Men någon gång måste jag ju lyckas. Jag kan inte leva på chips, läsk, snabbmat och nån enstaka gång hemlagat. Det fungerar inte, vilket jag ju vetat såklart. Men att ta tag i det och hålla ändringarna, det är där problemet ligger.
 
När man kommit in i en rutin att det är okej att äta en påse chips istället för middag, för man orkar inte anstränga sig mer än att öppna en påse, då är det väldigt svårt att bryta den rutinen. Jag har ju också problem med att jag tröstäter, så om jag mår dåligt så kastar jag alla mina värderingar och principer i luften och köper godis, chips, läsk... Skiter i om det är veganskt eller inte (har också hänt att jag äter kött om det är vad jag vill ha just då). För det dämpar min ångest, ett tag, tills jag får ångest för vad jag ätit. Det känns nästan inte som att jag får vara med och bestämma, jag bara gör. Om ni fattar vad jag menar? Så det är jävligt svårt. Det är dock inte riktigt på nivå hetsätning, men kan säkert vara på väg att bli.
 
Men jag vill inte ha det såhär. Annars kommer jag väl bli fysiskt sjuk också snart. Jag vet ju mycket väl att jag mår mycket bättre kroppsligt, och inte är lika trött om jag har ätit ordentligt (såklart). Jag har dessutom IBS, som triggas av mejeriprodukter från djur och andra "feta" produkter, så när jag "fuskar" så får jag ju dessutom massa problem med magen efteråt. Sen vill jag ju egentligen inte äta saker som kommer från djur, även om jag inte mådde dåligt av det. Tycker ju egentligen att det är rätt äckligt, principiellt alltså. Man kan ju tycka att de här anledningarna borde vara nog för att hålla mig ifrån skiten, men nej, jag ramlar dit igen och igen.
 
Men jag tänker inte göra någon total livsstilsförändring ena dagen till den andra, för då ger jag upp den tredje dagen. Ska i första hand dra ner på snacks och försöka laga någon form av mat varje dag. Försöka hålla mig från att gå till ICA och köpa läsk och chips bara för att jag mår dåligt.
 
 
Här är en bra dag. Snabbmakaroner, veganska "köttbullar" och ketchup. Jag mådde pissigt den här dagen, men jag lagade faktiskt mat och köpte inte godis istället. Var väldigt stolt över det. Att det inte är bra mat är någonting som får bli nästa steg att ta tag i. Än så länge tänker jag vara nöjd varje gång jag lyckas dra fram snabbmakaroner istället för godis.
Tänk att det ska vara så svårt att hålla det här igång. Jag tänker på texter jag vill skriva hela tiden, ni skulle bara veta hur många påbörjade texter jag har i min dator. Så många ämnen jag vill skriva om, men jag tappar fart halvvägs och det blir konstigt. Jag tycker texten blir snurrig och utan en tydlig röd tråd. Jag vill inte posta halvdanna texter. Som den här. Men om jag ska fortsätta hålla på det, så kommer jag inte kunna hålla bloggen igång.
 
Och jag vill verkligen det. Jag vill dela med mig om min vardag och att leva med psykisk ohälsa. Det behövs alltid fler röster som gör sig hörda på det området. Även om det blir mer vanligt att det pratas om (eller så rör jag mig bara i kretsar där det pratas mer om det), så behövs det mer. Jag vill vara med och hjälpa, kanske kan det jag skriver hjälpa någon, på något sätt. Att läsa texter som träffar rakt i mig, och få veta att jag inte är ensam har varit viktigt för mig. Jag vill dela med mig av det.
 
Jag skrev det här för någon vecka sen, det dök upp nu när jag ville börja skriva ett nytt inlägg. Så jag postar det som det är:
 
"Jag är nere i en svacka igen, och det känns som att jag står och vinglar på kanten. Jag kan väldigt lätt ramla över, och hamna i den konstanta intensiva ångesten, med tillhörande suicidala tankar. Det är otroligt obehagligt och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. 
Jag ville ju inte prata om den, det vill jag fortfarande inte riktigt. Det är en för stor ansträngning, det är så otroligt energikrävande. Men jag gjorde den ansträngningen och pratade med min stödkontakt i fredags, efter att ha samlat mig hela veckan.
 
Det är ju någonting som vi missar, ett problem som vi inte har hittat. Jag har diagnoserna ADD, depression, social fobi, agora fobi och GAD. Jag har äntligen fått in en fungerande medicinering med antidepressiva, jag har haft CS-medicinering i två månader snart (färdig upptrappad alltså), jag går i terapi, jag går på Treklövern och jag går på mina samtal. Inget av dem har gett några fantastiska resultat, alla har hjälpt lite, men det är fortfarande någonting som sitter i vägen som en stoppkloss."
 
 Jag känner mig bättre nu, även om jag inte riktigt vet varför. Kanske att vi slog ner på tempot, jag kände mig stressad/pressad att må bättre. Att det var fel på mig när ingenting hjälpte. Att jag inte försökte tillräckligt, eller att jag aldrig skulle kunna bli bättre. Det kanske kommer vara såhär resten av livet? Tänk om det aldrig blir bättre än; "Jag vill ju inte ta livet av mig i alla fall." Då vill jag helt plötsligt inte leva längre, hur fan orkar man med det?
 
Jag ser de typiska depressionstankarna när jag skriver ner det. Även i stunden känner jag igen det som katasroftankar och att det tillhör depressionen, den försöker lura mig. Men den lyckas oftast, för det känns ju som mina egna tankar och mina egna känslor. Det går inte att skilja mig från depressionen, och det gör mig ofta rädd. Men som sagt, det är lite bättre igen nu. Livet känns överkomligt igen. Jag försöker att njuta av det lugnet så länge det varar. För det håller aldrig i sig, men om jag går och oroar mig för det kommer jag ju bara börja må sämre tidigare.
 
Seriestripp av Owlturd
 
Min sambo skickade den här till mig för ett tag sen. Eh, ja, den beskriver tyvärr alldeles för bra hur jag mår/har mått. Och är skitrolig om du frågar mig.